Den kritiska människan, så skulle man kunna kalla oss.
Vissa är födda för att ta emot kritik andra födda för att ge den.
Som ung tonåring var jag en riktig bitch, besserwisser och verkligen inte rolig att ha att göras med.Jag ville betsämma allt och kritiserade gärna andra så fort jag hade möjlighet. Jag ansåg att min familj, mina vänner och alla i min närhet skulle anpassa sig efter mina önskemål och krav. Helst ville jag att de skulle vara tankeläsare så att de inte skulle fråga så mycket och göra mig upprörd för det. Jag förstod inte då ,varför alla vänner slutade att höra av sig, och umgås med mig efter ett tag.. jag förstod inte heller varför jag alltid hamnade i obehagliga situationer.
Jag var en brutalt oresonlig individ.
Sen när jag själv var den som fick kritik, blev jag oerhört sårad och ansåg att de kunde sprätta åt H_vete som sa något negativt till-eller om mig. Jag kunde ju allting bäst.. förstod de inte det? jag hade aldrig fel och kunde inte heller göra fel...
Åren gick i arbetslivet och jag kämpade verkligen med mig själv och mot alla andra som inte tyckte som jag i allt..
Ibland kom jag hem gråtandes till min mor och spelade martyr och tyckte att jag ville dö för att jag hade fått lite kritik.
Efter några år nu, har jag insett att man ibland måste ändra lite på sig själv, ifrågasätta sig själv.. "varför blev det så här?" , har jag del i varför detta drabbade mig och denna människa reagerade så mot mig?"..osv..
En smart man lärde mig att kritik gör en till en bättre människa, det är av kritiken vi lär oss mera om oss själva och det är kritiken som gör att man utvecklas. Det kan vara svårt att ta ibland, men det är en viktig del av livet.
så om någon kommer fram till mig på jobbet och säger att " Marie, du måste komma ihåg att låsa t.ex skåpdörren efter dig".. då försöker jag ta in det, inte brusa upp och säga att "tack, vad bra att du sa det.. så vet jag"... men kommer någon fram och säger att "fy fan vilka fula byxor du har på dig " så anser jag att jag går med vilka byxor jag vill, men om hon/han inte gilar dem så behöver de inte titta på dem.. det var bara deras åsikt".
I dagens läge när jag gjort fel och blir påmind om det så ser jag alltid till att be den personen om ursäkt,förut kunde jag inte det.. för jag var för stolt och envis.
Men den hjärtlighet och den glädje man möter när man kan se en annan männsika i ögonen och be om ursäkt, går inte att beskriva.. det är verkligen värt det.
Jag anser att en männsika som kan be om ursäkt när den vet att den gjort fel, och som kan erkänna att den mår dåligt inför andra , kan lyssna på andra och som kan ta kritik på ett bra sätt utan att spela martyr och bli sur.. det är en människa som är på rätt väg till att hitta sig själv och även en människa jag skulle respektera.
Jag har lärt mig mycket av arbetslivet, vänner, familj och om mig själv bara genom att kunna säga förlåt och erkänna mina misstag. Och det viktigaste av allt är att jag idag kan skratta åt mig själv när jag gör bort mig..
En arbetskompis som är väldigt många år äldre än mig och jag blev att diskutera en helg om livet och framtiden... osv.. Efter vårt samtal avslutade hon det.." det är beundransvärt, hur mycket livserfarenhet du redan har i så ung ålder"... Jag visste verkligen inte att någon såg mig så..och det fick mig att fundera lite och kom till insikt att jag faktiskt vart med om mycket och att man blir formad av det man går igenom... och det vikigaste livet lärt mig hittills är nog att man aldrig, aldrig ska ta någonting eller någon för givet och att man inte äger någon annan människa..
Livet är både bra och dåligt, men man lär sig verkligen något om sig själv varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar