Kära farmor
Var är du kära farmor som alltid höll min hand?
När jag var liten, vare sig vi gick på grus, asfalt eller sand
Du var en verklig barnvakt, en trygghet
Du läste sagor, sjöng visor, skrämde bort min skygghet
Du hade alltid tid för mig
Oj, vad jag saknar dig
Vi lagade köttbullar och hade kul i mammas kök
Jag rullade bullarna, du hackade gul lök
Många minnen har jag med dig
Vad hade min barndom vart utan min farmor , säg
Jag blev äldre, vi umgicks inte sen så mycket mera
Jag önskar att dagarna jag spenderade med dig, hade varit flera
Du blev äldre, och du blev sjuk
Alzheimer du fick, och ditt minne fick sig ett rejält stuk
jag tänkte på dig mycket
fast du kanske inte mindes mig, kunde jag aldrig för sig tappa tycket
de sista veckorna du var vid liv
tog jag och min familj in i ditt rum några kliv
jag satte mig på sängkanten och insåg att du på mycket sorg bär
du tog min hand, tittade upp på mig en stund. och viskade i mitt öra – ”vad vacker du är”
det var den sista meningen du sa till mig före du dog
jag kommer alltid minnas dig för glädjen du spred och hur du såg ut när du log
Med dig fick man vara den man var och leva ut sina barnasinnen
jag glömmer aldrig ditt ansikte och våra underbara minnen.
Var är du kära farmor som alltid höll min hand?
När jag var liten, vare sig vi gick på grus, asfalt eller sand
Du var en verklig barnvakt, en trygghet
Du läste sagor, sjöng visor, skrämde bort min skygghet
Du hade alltid tid för mig
Oj, vad jag saknar dig
Vi lagade köttbullar och hade kul i mammas kök
Jag rullade bullarna, du hackade gul lök
Många minnen har jag med dig
Vad hade min barndom vart utan min farmor , säg
Jag blev äldre, vi umgicks inte sen så mycket mera
Jag önskar att dagarna jag spenderade med dig, hade varit flera
Du blev äldre, och du blev sjuk
Alzheimer du fick, och ditt minne fick sig ett rejält stuk
jag tänkte på dig mycket
fast du kanske inte mindes mig, kunde jag aldrig för sig tappa tycket
de sista veckorna du var vid liv
tog jag och min familj in i ditt rum några kliv
jag satte mig på sängkanten och insåg att du på mycket sorg bär
du tog min hand, tittade upp på mig en stund. och viskade i mitt öra – ”vad vacker du är”
det var den sista meningen du sa till mig före du dog
jag kommer alltid minnas dig för glädjen du spred och hur du såg ut när du log
Med dig fick man vara den man var och leva ut sina barnasinnen
jag glömmer aldrig ditt ansikte och våra underbara minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar