är det mensen som spökar? har jag totalt tagit ut mig själv med all bakning.. att det bara är vila som hjälper ?eller vad är det som händer? är det detta väder.. ?
jag är lycklig över att ha en vovve nu iaf.. jag har ju levt hela mitt liv med hund.. och när man är ensam så är man.
jag hann ju inte förut träffa mina vänner så ofta jag ville.. och det var ju jätte trevligt igår, dock en del missar kanske.. men tänk på att jag inte lagar mat så ofta, med tanke på det så måste jag ge lite beröm till mig själv och säga att det var hyfsat bra iaf. =)
men jag var nog lite ur fokus.. kände mig inte riktigt som mig själv då igår.. vet inte varför.. men jag bara var -inte jag .
jag trivs med den nya marie som bakar, som har hund, som går 3 promenader om dagen, som vill allas bästa, som hatar att såra människor, och som klarar av att vara ensam utan partner och känna att jag är stark och att jag betyder något, som kan säga nej.
men sedan avskyr jag.. nästan hatar den marie som inte vågar kolla en man i ögonen längre utan att rodna, som inte vågar ta kontakt i rädslan att bli sårad, som är livrädd att göra fel, och som är känslig för kritik.. vad det än gäller.minsta lilla kritik kan jag jag ta personligt.. vad det än gäller.. fast det kanske inte är riktat så.. och jag avskyr den marie som inte klarar av att bråka mera.. då det tynger ner mig....
ja jag vet inte... men jag är livrädd att falla tillbaka i gamla spår och att bli sårad.. av någon vän eller av någon annan... jag har blivit sårad tidigare många många gånger.. av bådadera. i mitt liv.. de flesta som sårar mig mycket.. så bryter jag kontakten med nästan helt... men varför är jag så? antagligen har det med min barndom att göra...men shit the same..jag klarar mig......
jag kanske är för snäll..vad fan vet jag.. men det kan vara att jag bara är känslig också.. men då är det så...helt enkelt...
ja, jag är iallafall den som jag är.. och jag har mina goda sidor och mina dåliga.. precis som alla andra.
jag är inte perfekt, men jag strävar efter att göra saker som jag gör-perfekt.. så som dukningar, som bakning städning osv... och jag tar det personligt om det inte blir bra.. helt enkelt.. något jag måste komma över.men som är så svårt.. då jag är till hälften perfektionist, och till hälften en slarvmaja.....och när jag har mina perioder så är jag helst för mig själv, så att jag inte trampar någon på tårna, eller att jag börjar lipa mitt i allt när jag får kritik för något...jag är känslig... iaf igår och idag känner jag.
jag har blivit vuxen på ett halvår känns det som.. från att vara en spontan, utåtriktad social , lite barnslig människa, till en känslig, lugn hemmamysare....
depressionen ändrade mitt liv... efter att gått igenom den pärs som jag gjorde då.. så fick jag en annan syn på livet och andra värderingar.. jag insåg att allting inte är så självklart och att psyket och den mentala hälsan kan ställa till det ordentligt om man inte lyssnar på sitt inre..
jag insåg att alkohol och partaj inte är något för mig, att jag vuxit ifrån det.. jag uppskattar att sitta med hemma mys med goda vänner, familj eller ensam framför att fara ut på krogen... för ett år sen lät det annorlunda.
tänk hur mycket som kan hända, och ändra på ett år.. ena dagen kan man leva, andra dagen kan man vara död... så skört är livet.. därför måste man leva det så som man vill och så som man känner..det är väl det jag försöker göra antar jag.. men just i mina känsliga perioder är det svårt...då världen rasar samman för att man har ca 2 dl blod som ska komma ut ur ett speciellt ställe i en veckas tid..det är ett under.. hur man fungerar..
känslor förstör ibland mera än vad de gör nytta.. men ack så tråkigt det vore om vi inte kunde känna.för de roliga och underbara stunderna väger upp de dåliga.. det är väl det som kallas balans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar