jag har sett filmen, och grät. jag håller på läser boken och gråter.
Indianer har alltid varit som en familj för mig, då jag i ett tidigare liv själv varit indian. man får säga vad man vill om det. alla länder har skeptiker . men jag är inte en av dessa.
Jag vet med säkerhet att man lever olika liv, under olika tider i världen. man föds på nytt. kroppen dör, men själen återföds i en annan kropp. ett annat liv efter vår död.
Man slutar aldrig att leva, döden är bara ännu en stig man måste ta. och en stig vi alla måste gå, vare sig vi vill eller inte.
Själen bär med sig minnen från de tidigare liven, som grundar sig i våra intressen, sinnen och i våra drömmar i vårt nuvarande liv på jorden.
Jag är facinerad av indianer, för att jag själv varit en. i mitt förra liv troligtvis eftersom kämslan till dem är så stark i mitt sinne.
Man få ha sin egen tro, ´vissa tror på jesus, vissa tror på gud, andra är ateister. jag tror på detta.
För att hedra indianer från min sida, så ska jag göra det med en dikt. skrivet från hjärtat.
på nakna slätter av gräs, finner jag ro
i detta land var jag född, i detta land vill jag bo
Mitt folk finns här, min familj. mitt hjärta
Att den vite mannen tar landet ifrån mig, orsakar mig stor smärta.
De skjuter allt de ser, tar mera än vad jorden kan ge
Det värker i min själ, det går inte att prata dem till rätta, det hjälper inte att be
Jag vandrar i de fotspår mina förfäder lämnat bakom sig
Men den vite mannen skrämmer inte mig
Jag vill bara leva i fred och harmoni
leva med naturen , i en andlig melodi
de kommer med sina gevär, de skjuter bort allt levande, med ett leende på deras mun
mitt land var en gång grönskande och natten var ung
de kommer med löften, de kommer med svek
för dem är detta endast en lek
De är jägarna, vi är bytet
vad ska man säga för tröstande ord, till mitt folk, och hur ser framtiden ut för det barn som fortfarande ligger i knytet
ty gräset var grönt en gång, prärien blomstrade och mitt folk ville inget annat än leva i sitt land
men de vita kom och sträckte in tvångets hand
mitt hjärta är fullt med sorg, var finns glädjen nu?
hur kunde detta ske?, det vet varken jag eller du
hade det vart annaorlunda idag?
ja det undrar jag
så många har stupat, så många har gått under
bataljoner, med häst o vagn, kanoner och dunder
ty de lever kvar i mitt hjärta, de människor som en gång levde och dog
är ni vita nöjda att ni indianernas land tog?
mitt hjärta klappar för indianerna och deras tid
må ni vila i frid
jag må vara född som vit i detta liv, denna dag
men min själ är en indian, ja det är jag.
Boken jag läser om indianernas utrotninga pga de vitas intrång i deras land, är en bok alla borde läsa. det borde vara tvång i skolorna att läsa den. så att alla skulle förstå hur det gick till.
Så många tårar har fallit ner för min kind då jag läst sida för sida.
den är grym, men sann. tyvärr.
jag önskar det var påhitt alltihop, men det är det inte.
Och det gör ont.
Visst, det hände långt innan jag föddes i detta liv, men ändå gör det så ont. för de är som en familj för mig. Jag älskar dem. Indinaerna som levde och kämpade på den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar