om man lägger ihop 1 + 1

åter till mitt tragiska år vad gäller sjukdomar o olyckor, så var jag inte mycket borta från jobbet eller sjuk före stämpelklockan kom. stress är inte bra för kroppen. man kan råka ut för massa jobbiga saker när pressen blir för stor... men vadå? kanske nån tänker ?... men så här är det.... man har 35 minuter på sig att stämpla in när man kommer på jobb, en halvtimme före och 5 minuter efter.
sedan har man 10 minuter på sig att stämpla ut... vilket är enormt stressande. det är hela tiden en blick på klockan vid arbetsdagens slut minuter.

dessutom ringer chefen och ifrågasätter om man kommer 1 minut för sent eller går 1 minut för tidigt någon dag... vilket är helt sjukt. en stämpelklocka ska registrera hur många timmar man vart på jobb o därefter ska man få sin lön... nå... jag har inte annat i tankarna än stämpelklockan, på morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag går o lägger mig... ska det vara så?


det är stressigt.
efter min depression i höstas så kände jag att jag var redo att börja jobba igen, men sedan kom den där förbannade klockan.. och vad händer efter en tid?... jo jag blir sjuk jämt o ständigt.

influensa, magsjuka, stukad tå, föll i trappan på jobbet o skadade mig, och ingrepp för att ta ryggmärgsvätska på akuten.. då man går runt som en zombie med ständig värk o näst intill lam i benen vissa dagar.

jag är så trött att jag kan ställa mig i ett hörn o sova.. någonting i kroppen är galet.. det är bara så. och det mentala o fysiska hänger ihop på mer sätt än ett... så det är dags att skruva ner tempot.. men hur gör man det när man inte kan leva normalt för att man måste stämpla inom vissa tider ?

det går bara inte.
jag hoppas jag orkar jobba tills jag får semester.. annars är det klippt.... jag vet inte vad jag ska ta mig till.
jag känner mig som en börda när jag är sjuk hela tiden, men jag rår inte för att jag har ont =(... det gör ju ingen människa.

så jag vet inte vart detta slutar... kanske i en långtids sjukskrivning, eller i att jag kollapsar på jobbet.. jag pinar mig på jobb i rädsla för att förlora jobbet =(.. jag vet inte vad jag ska ta mig till.... men något måste ändras på. jag vet att vore det inte så hårt med stämpelklockan så skulle det vara bra mycket trevligare och jag skulle vara så mycket friskare...


nå ja.. nu är det såhär bara... bara o bita i det sura äpplet för alla parter.

akuten.....

igår hade jag tid till personal läkaren för min kroppsvärk och extrema trötthet.
jag for dit och han undersökte mig noga.
men blev dock skickad till akuten för proverna så att man skulle få svar på dem samma dag, vilket jag också fick.
det var rusning på akuten så jag fick vänta från klockan 12.30- 18.00 innan de tog blodprov och ryggmärgs prov på mig. ryggmärgsprovet var ett av det smärtsammaste ingreppen jag vart med om i hela mitt liv. dessutom var de tvungna att sticka mig i ryggen 3 gånger eftersom ryggmärgs vätskan inte ville komma ut.
är öm i ryggen fortfarande, men dock bättre idag än vad det var igår.

igår kom jag knappt in i bilen. men efter att värktabletten hade börjat lindra värken så gick jag ´till parkeringen på sjukan och hämtade bilen i snigelfart.
for dessutom efter mira.för jag saknade henne så mycket, och jag gav mig fan på att det skulle gå. var bara att uthärda smärtan.

alla prover visade bra värden. jag har inte borrelia, inte tbe, reuma eller hjärnhinneinflammation. vilket kändes skönt.

så nu vet jag inte vad det är jag har. men jag har dock mina aningar som många andra påpekat också... jag gick på jobb för tidigt efter depressionen och när stämpelklockan kom blev det helt enkelt för mycket, så jag håller på blir utbränd. kroppen säger ifrån helt enkelt.
och man måste lyssna på kroppen, men jag måste också ha pengar. jag ska ha semester i sommar. för det behöver jag. men efter det är det nytt jobb som gäller... för det här går inte länge till.

så jag är frisk fysiskt, om man talar om de farliga sjukdomarna.
men kroppen värker och trött är jag fortfarande.. så får se hur länge man orkar.

nå ja, det blir nog bättre bara man lär sig ta det lugnt på sina lediga dagar o inte flänger runt så mycket. utan bara vilar.

är så lycklig

efter 13 år så fick jag träffa min gudmor igen som bor i söderhamn. en bit utanför Gävle.
det var absolut värt tröttheten och den långa bilresan. alla gånger.
att få träffa henne och hennes familj var det jag behövde, det var den pusselbiten som fattades i mitt liv.
jag älskar dem alla som om de var min egen familj.

det var ett känsloladdat möte, jag kämpade för att hålla tillbaka glädjetårarna när jag kom, och jag kämpade för att inte gråta när jag gav dem alla en hej då kram.

det var underbart att träffa dem och hoppas att jag snart får se dem igen =)


resan var väldigt lyckad, jag var med familjen o handlade i ett köpcentrum i gävle, och träffade på K. inne på H&M... det var lite kul att vi råkade vara på samma ställe samtidigt.

jag hittade mig en snygg vit vårjacka, 2 par byxor , tosor, strumpor, smycken, hårsnoddar, som jag sökt länge, och 3 tröjor och en långärmad huvtröja.
det var underbart att shoppa, men det blev dock på VISA, eftersom jag inte hade nått annat att ta till där.

dessutom fick jag hem lite mat =)

det enda som var lite jobbigt på resan var att vi körde fel när vi skulle till maxi o handla, 30 km för långt åt fel håll, och mototrväg så det var inte det enklaste att svänga hur som helst.

men det är sånt man får räkna med.

nu e man hemma igen, och har sovit ut efter resan, lyckades hinna med att byta till sommardäck idag med. skönt nu när de är bytta.
ett tag kvar innan vinterdäcken ska på igen.

jobb imorgon (måndag), ska bli skönt på ett sätt. om kroppen klarar av det. ska ta det lugnt.
2 veckor har gått snabbt, alldeles för snabbt tycker jag.
men så är det alltid. första semesterdagen är alltid bäst.

det var skönt o komma bort från holmen lite, det behövde jag verkligen.=)

läkare- igen

är tvungen att ringa läkare igen för att utvärdera min förbannade kroppsvärk.
det är outhärdligt snart.
jag äter värktabletter som om de var godis för att försöka lätta på värken.

så nu ska jag ta tjuren vid hornen och begära att de kollar upp vad det e jag har , jag kommer inte att ge mig förrän jag får ett svar.

morsan trodde det kunde vara borelia, eftersom jag tappar balansen emellanåt ,
och det har jag gjort länge. men denna värk så förstör mitt humör och viljan att verkligen göra något. långa promenader går inte långre. för jag har alldeles för ont för det.

vi har även reuma och fibromyalgi i släkten... vilket gör att jag fasar för att det kan vara nått av dessa....

jag vill verkligen inte ha reuma.. borelia brukar iaf gå att bota... men det gör inte reuma eller fibromyalgi.. iaf inte helt.

och jag är så ung, så ett avr är nått jag vill ha nu.

att hela tiden gå runt o ha ont.. är inget som är kul direkt.

om det bara var axlarna, eller bara vaderna så skulle det vara en sak men det är hela kroppen.. och då blir det till slut outhärdligt....
jag försöker hålla igång i jämna mellanrum så jag inte blir stel. men är så trött och hängig hela tiden, ont i kroppen och yr i huvudet,, samt balans rubbningar... vilket är skrämmande .

vad fan är det jag har ?
det får banne mig läkarna ta reda på !

pulserande känslor

Våren r här, solen skiner. man ser par som håller handen, man ser hur alla är nyförälskade på nått sätt.
det gör ont i mig när jag inget hellre vill än att ha någon at krypa ner hos .

det gör ont.. i mig... jag vet ju att min dag kommer nån gång. som för alla singlar.

men jag är inte beredd att vänta tills jag blir 40 innan jag träffar någon man som har allt jag söker hos en man.
man brukar fråga mig.. hur ska drömmannen vara då ?

ja det är inte lätt att svara på...


utseende :
normalbyggd, inget muskelberg. för det är inte snyggt
blond eller mörk spelar egentligen ingen roll.. hårfärgen har inte så stor betydelse..

snygg rumpa är ett måste, och vackra ögon.
klädstilen gör halva mannen. men ingen kavaj nisse. hellre lite street stil isf.
längre än mig... det måste han va.. annars känner jag mig som en flodhäst.

Sätt:

humor är mycket viktigt, och att vi har samma humor.
social
påhittig och livlig fantasi
snäll, men ändå med en egen vilja. säger jag sitt så ska han inte sitta.. utan vara lite trotsig.. för det gör det bara kul
inte alltför hett temperament
ärlig ! ett måste.. han måste vara pålitlig
känslig, ja han måste ha en känslig sida också.. inte vara alltför macho.
samma filmsmak !.. annars funkar det inte.. för jag ser så mycket film att det är ett stort plus om han delar samma filmsmak..
DJURVÄN !
dofta gott.. mycket viktigt .
tillåta mig frihet, att kunna ha egna intressen och egna vänner... att sitta o hålla handen med varann jämt gör inte förhållandet bättre.
Kunna kyssa mig öppet, inför hans vänner med.. vill inte vara en skamfläck för hans ego ute bland folk.
stöttande, han måste kunna förstå mina mål och känslor.

Bury my heart at wounded knee

jag har sett filmen, och grät. jag håller på läser boken och gråter.
Indianer har alltid varit som en familj för mig, då jag i ett tidigare liv själv varit indian. man får säga vad man vill om det. alla länder har skeptiker . men jag är inte en av dessa.

Jag vet med säkerhet att man lever olika liv, under olika tider i världen. man föds på nytt. kroppen dör, men själen återföds i en annan kropp. ett annat liv efter vår död.
Man slutar aldrig att leva, döden är bara ännu en stig man måste ta. och en stig vi alla måste gå, vare sig vi vill eller inte.

Själen bär med sig minnen från de tidigare liven, som grundar sig i våra intressen, sinnen och i våra drömmar i vårt nuvarande liv på jorden.
Jag är facinerad av indianer, för att jag själv varit en. i mitt förra liv troligtvis eftersom kämslan till dem är så stark i mitt sinne.

Man få ha sin egen tro, ´vissa tror på jesus, vissa tror på gud, andra är ateister. jag tror på detta.
För att hedra indianer från min sida, så ska jag göra det med en dikt. skrivet från hjärtat.


på nakna slätter av gräs, finner jag ro
i detta land var jag född, i detta land vill jag bo

Mitt folk finns här, min familj. mitt hjärta
Att den vite mannen tar landet ifrån mig, orsakar mig stor smärta.

De skjuter allt de ser, tar mera än vad jorden kan ge
Det värker i min själ, det går inte att prata dem till rätta, det hjälper inte att be

Jag vandrar i de fotspår mina förfäder lämnat bakom sig
Men den vite mannen skrämmer inte mig

Jag vill bara leva i fred och harmoni
leva med naturen , i en andlig melodi

de kommer med sina gevär, de skjuter bort allt levande, med ett leende på deras mun
mitt land var en gång grönskande och natten var ung

de kommer med löften, de kommer med svek
för dem är detta endast en lek

De är jägarna, vi är bytet
vad ska man säga för tröstande ord, till mitt folk, och hur ser framtiden ut för det barn som fortfarande ligger i knytet

ty gräset var grönt en gång, prärien blomstrade och mitt folk ville inget annat än leva i sitt land
men de vita kom och sträckte in tvångets hand

mitt hjärta är fullt med sorg, var finns glädjen nu?
hur kunde detta ske?, det vet varken jag eller du

hade det vart annaorlunda idag?
ja det undrar jag

så många har stupat, så många har gått under
bataljoner, med häst o vagn, kanoner och dunder

ty de lever kvar i mitt hjärta, de människor som en gång levde och dog
är ni vita nöjda att ni indianernas land tog?

mitt hjärta klappar för indianerna och deras tid
må ni vila i frid

jag må vara född som vit i detta liv, denna dag
men min själ är en indian, ja det är jag.





Boken jag läser om indianernas utrotninga pga de vitas intrång i deras land, är en bok alla borde läsa. det borde vara tvång i skolorna att läsa den. så att alla skulle förstå hur det gick till.
Så många tårar har fallit ner för min kind då jag läst sida för sida.
den är grym, men sann. tyvärr.
jag önskar det var påhitt alltihop, men det är det inte.
Och det gör ont.
Visst, det hände långt innan jag föddes i detta liv, men ändå gör det så ont. för de är som en familj för mig. Jag älskar dem. Indinaerna som levde och kämpade på den tiden.

Framtiden.

Framtiden ja, jag tänker mycket på det. utbildning osv.
Jag har bestämt mig för att söka till en distans utbildning i sverige, som undersköterska.
Men den börjar i höst, och ska jag utbilda mig, så kan jag inte vara borta på resa i 2 månader. så då är det d dilemmat igen. 2-3 veckor är nog det enda utbildningen tillåter. annars är alternativet att träsa på mitt jobb ett år igen, och sedan söka till utbildning först nästa höst. eller höra om det finns möjlighet att börja nästa vår.

Det är alltid ett sjå. jag vill ju gärna resa och göra nytta i världen. hjälpa där jag kan. och kanske det är bättre o resa först, och sedan utbilda mig. för då har man fått se världen lite, och jag behöver komma bort ett tag innan jag börjar utbilda mig, det är ett som är säkert. och det känns så kluvet med jobb, utbildning o livet i det hela just nu.
men det ordnar sig alltid.

när jag riktigt känner efter i magen så vill jag resa först, utbilda mig sen, och sedan får det hända vad det händer.

nu har jag semester i 2 veckor. kanske är det en välbehövlig vila jag behöver just nu. , för min kropp gör ont. har ont överallt. och jag har ordinarie tjänst. men jag ska ha sommar semester före jag söker nytt jobb har jag bestämt. tänker inte jobba på ett nytt jobb hela sommaren.

så jag får se hur det blir.

och jag vet också att dagis jobb eller att jobba med gamla är inte mitt kall. jag vill jobba inom sjukvården , helst inom det psykologiska eller med akutsjukvård. det är något jag älskar o brinner för.

och det närmaste jag kommer det just nu är det jag jobbar med nu, inte städningen ,men stället.
jag ska kämpa några månader till med städningen....

jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, eller hur jag ska göra. =(

det suger verkligen... men jag måste lyssna på magen. att säga upp min ordinarie tjänst eller ta tjänstledigt nu är inte något jag riktigt kan göra heller hur som helst. för det kostar att leva.

jag vill leva livet, och för att göra det måste jag ha en inkomst.

nå ja, pappa, det ordnar sig alltid... det sa du alltid. och hittills har det ju gjort det.=)