ja jag är väl det.. känns lite som att man är ivägen bara för att man inte är lika rolig längre.. att man håller på tappar kontakten med personer man älskar bara för att man utvecklas till den man en dag ska kalla för -jag.
jag vet inte var jag står längre hos folk, och jag vet inte riktigt vem jag är kanske... jag har blivit så lugn.. men det sägs ju att man blir lugn av fisk.. och jag äter ju ordentliga mängder fisk.
ja.. jag vet inte.. känner mig faktiskt ganska ensam....nu menar jag ju inte att det bara är andras uppgift att höra av sig till mig.. men jag vågar väl inte höra av mig så ofta som jag vill heller, för jag vill inte vara ivägen.. jag är livrädd för att vara ivägen och livrädd för att förlora någon eller några som jag älskar...
men mest skrämmande är tanken på att vara utanför.. att hamna utanför gemenskapen och känna att man inte är med längre... det är det värsta som skulle kunna hända mig.. för det påminner för mycket om min barndom..
ska på en terapi session imorgon.. för att bearbeta allt från det förflutna.. vem vet vad jag blir för människa efter det sen..lipa kommer jag göra.. garanterat.. men att gråta är bra för själen.. det betyder att det dåliga kommer ut.
men om någon skulle försvinna så har jag ju vovven.. alltid där. villkorslös kärlek!
2 kommentarer:
äh sluta nu. du vet mycke väl att åtminstone jag o J, stannar vid din sida.
vet att du haft det tufft i din barndom, men vi är inte längre tonåringar. vi är vuxna människor som beter sig som äkta vänner.
det är roligt o se marie tillbaka igen. att du ha börja baka o laga middag är ett plus. det är nyttigt för själen. kanske inte för magen, haha... men det e ju roligt, eller hur??
love ya girl. <3
jepp det vet jag innerst inne jo =).. därför går jag i terapi nu med.. för att komma över såna tankar .
Skicka en kommentar