ilska

en sak om oss människor gör mig väldigt förbryllad och fundersam.
När de flesta av oss blir arga eller är upprörda över nått så skyller vi ifrån oss på medmänniskorna runt om oss.
visst finns det undantag, men de flesta fungerar nog så.

Jag antar att det är för att vi helt enkelt inte kan kontrollera den där känslan, den där pumpande, raseri känslan som vi känner inom oss.

När vi blir arga, eller just vart med om något som gör oss förbannade, så tenderar vi att dra alla över samma kam, vi skriker, gapar, säger elaka saker som vi egentligen inte menar, men som bara kommer ut ur vår mun som en ordspya från ingenstans.

Vi förösker dämpa vår egen ilska genom att göra andra människor upprörda, ledsna eller arga, för att inte känna oss ensamma om att bära på känslan, eller för att vi förösker få de andra nära oss så låga som möjligt så att vi själva känner oss starka. herreman på täppan.

sen finns de människor som är experter på att stänga in ilskan, skydda sig själv från att blotta sina känslor för allmänheten. Istället gråter de när ingen ser, eller låter det gå ut över de som de delar hem med.

de anser att visa känslor är en svaghet och gör därför allt i sin makt för att inte visa att någonting bekymrar dem.

de finns de människor som blir våldsamma när de är arga, de går till attack och slår människor, saker eller kastar runt döda ting för att få utlopp för sin ilska. Jag själv tillhör den kategorin då jag blir riktigt arg.
Ögonen blir svarta som korpens, och blodådrorna står ut gemon skinnet så man tror de ska spricka vilken sekund som helst.
de gångerna jag vart riktigt arg blir jag faktiskt rädd för mig själv. Finns personer än idag som går i krok för mig då de nån gång i livet fått smaka på en del av min ilska.

men i det stora hela så är ilska något som gör oss människor farliga, varför blir vi farliga ? jo för när vi blir arga så blockerar vi den delan av hjärnan som kallas sunt förnuft.

när människor är arga eller rädda så gör vi vad som helst, vi har egentligen ingen aning om vad vi säger, vad vi gör eller om vi sårar en annan människa. vi blir själviska, mer själviska än vanligt och det är en själv som står i centrum för allt och allting.
Ilska har förstört många förhållanden, vänskapsband, familjer, arbetsrelationer osv.

Det är synd, för ilska går att kontrollera med rätt tekniker och en hel del jävlar anamma.
rätt sorts andning o avslappningsövningar gör att man inte behöver oroa sig för att ilskan man bär på ska explodera o förstöra något i ens liv.

vissa förvandlar rödsla till ilska. jag känner en hel del personer som inte alls kan kontrollera sin ilska, utan säger vad som helst när som helst till vem som helst.
man ser i deras ögon och på kroppsspråket att ilskan ligger på sin vakt hela tiden, där under skinnet.
Och det gör ont i mig att se det. tänk vilka gulliga rara peronligheter det annars skulle vara om de bara tog itu med sitt liv, sina rädslor och var villiga att försöka inse att felet inte ligger hos någon annan än de själva för att deras vardagliga värld ser ut som den gör. ändå är det den här gruoppen som skyller ifrån sig mest av alla på andra människor om nått går fel. men tar absolut inget ansvar själv för att föröska fixa till problem eller förstå att de också har en del i problemet.

Man kan inte ändra på en annan människa, bara på sig själv. Och det är så att om man är arg hela tiden, rädd eller skyller ifrån sig på andra, har man en hel del problem att rätta till själv innan man kan gå vidare i livet till nästa etapp.
Man kan äta mediciner i hopp om att prblemen ska försvinna, men som doctor OZ säger så tar inte medicinen bort problemet, bara känslan. Att äta medicin utan att ändra på sin egen livskvalitet, så är precis som att måla över en spricka i väggen.

Man har ett eget ansvar över sitt liv och utgången av sin ilska. Det är bara man själv som kan ändra på sig.

Sen finns de ju de som vet att det är så, men ändrar inte på nått i sitt liv, utan fortsätter skylla på andra, pga sin förbannade stolthet.

stoltheten är det som kommer ivägen när det gäller relationer och problem i sådana. det är stoltheten som avgör om man överlever eller dör inombords.
Men man kan styra sin stolthet, bara man tillåter sig själv att göra det.

kanske en liten tankeställare.
jag är absolut inte perfekt själv, men jag är medveten om mina brister o accepterar dem, skyller inte ifrån mig på andra, utan ber om ursäkt om jag vet att jag gjort fel, o rättar till problemet.
Jag vet också att jag kan kontrollera mig själv, om jag släpper på stoltheten och låter ödmjukheten styra istället.
Livet blir fan så mycket roligar och lättare då !
Och det är aldrig för sent att be om ursäkt för något man sagt eller gjort som sårat en annan människa. Det är aldrig för sent. Jag har bett om ursäkt flera gånger till olika personer för saker som hänt för ca 8-10 år sen, ibland mera. men de blir oftast uppskattat av den man ber om ursäkt, för då vet de att man bryr sig och ångrar det.
så mera kärlek till folket kring oss, och mera ödmjukhet, vilja och vänskap... världen blir mycket finare då !