att vara vuxen...

att vara vuxen innebär att ta beslut, göra val och tänka själv.
jag var tvungen att bli vuxen snabbt med tanke på hurdan uppväxt jag hade. en fin familj, älskande och stöttande.. det hade jag och är lyckligt lottad för det.. men desto värre skolgång och dylikt.

Problem tidigt i livet sätter stopp för att utvecklas som tonåring och följa samma takt som sina jämn gamla vänner.

men jag är inte ledsen för att det drabbade mig, jag är innerst inne glad. för det fick mig att se världen från båda sidor. hur människor kan vara och hur unikt ödet är för varje människa.

jag var alltid arg som barn och tonåring, en enorm ilska pyrde långt inne i bröstkorgen, det var bara frågan om tid och händelse innan vreden släpptes fri..jag skaffade mig massor med ovänner och jag tänkte inte på någon annan än mig själv.. man blir oftast självisk och hänsynslös när man mår dåligt och inte känner sig duglig.

Min far var personen jag kunde vända mig till när jag mådde dåligt någon att förlita mig på
och det är en tomhet vars plats någon annan aldrig någonsin kommer att kunna ersätta.
jag förlorade personen jag älskade ,personen vars ord alltid var en varm vind i ansiktet och själen. vars ord och kramar var så tröstande och rofyllda att det inte fanns någon tryggare plats på jorden än att få en kram av hans starka och faderliga armar.
han lärde mig smarthet, list och han lärde mig respekt.. att kunna förlåta och glömma.

jag saknar honom varje dag

sen han dog har jag år för år kunnat hantera min vrede på ett mera varsamt och fast sätt än förr, jag har växt upp och lagt tonårs bravaderna bakom mig.
men ibland blir man arg.. och när det händer ställer jag mig alltid frågan "är det här värt att bli arg på".. "är det här värt att ställa sig upp och skrika ut".. "är jag beredd att såra en annan människa"
jag försöker att tala om saker så rättfram men ändå respektfyllt som möjligt.. och det är fasiken inte lätt.. det krävs mod för att säga en människa man älskar att den sårat en.
jag försöker alltid komma fram till en lösning och vill inte gå och vara i luven.. man reder upp allt.. skakar hand och går vidare.. eller så låter man det vara osagt. för mig finns det inget mitt emellan.det drar bara en massa onödig energi.

så jag säger som enterna i sagan om ringen.." jag säger ingenting (när jag är riktigt arg) som inte är värt att sägas"

för blir jag förbannad så blir jag och då säger jag vad jag tycker. det tror jag nästan alla människor gör. men jag är inte den som går och grubblar över det i veckor eller tycker synd om mig själv för att jag är i en het diskussion med någon.. för jag har ju själv satt mig i den situationen, valt att göra så och då är man tvungen som vuxen människa att ta ansvar för det och ta sig igenom det också..
hur skulle det se ut om en boxare gick in i ringen, klappade till motståndaren på nyllet och sedan sprang därifrån i rädslan att få ett slag tillbaka..

jag är inte rädd för gräl, heta diskussioner eller bråk.. men jag är inget fan av det. jag tar till "strid" endast om det är något som gör för ont att hålla inne med..
jag vill hedra minnet av min far och kärleken till min mor genom att försöka vara en så älskande och ödmjuk människa som möjligt men ändå inte sätta mig själv i fördärv för att vara någon annan till lags. man måste hitta en balans.

och jag vet att en väldigt kär vän till mig just nu har det svårt pga vissa omständigheter, pappa är alltid pappa. och jag vet exakt hur det känns. jag har vart där jag har känt det där.
jag hade varje dag dåligt samvete över att jag inte kunde eller förmådde att sitta vid hans sida varje dag..att se hur han föll i bitar hur han förvandlades och hur hans plågade sinne förrådde honom in i det sista. och visst -jag kunde besöka honom för att han var sjuk jag kunde ta farväl.. men samvetet och sorgen är lika stor oavsett hur det gått till eller hur lång tid man haft på sig.


jag är fortfarande din vän... men jag har lika mycket känslor, lika mycket tankar och lika mycket behov som alla andra. en dålig dag är en dålig dag.. alla har vi såna.. tyvärr råkade vi tydligen ha en på samma gång och det ställde till med bekymmer.
från min sida är det glömt... jag hoppas det är det från din med.. att gå och grubbla mår ingen bra av...