den moderna människan.. lever helt galet

Den moderna människan är vad vi själva kallar oss för.
jag skulle kalla oss för den hänsynslösa människan.
Om man tittar tillbaka på livet för bara 100 år sen, var det helt annorlunda, lika annorlunda som när man jämför två olika kulturer med varandra.

Jag föredrar att titta tillbaka ännu längre, så långt att vi kommer till det folk som levde ett med naturen, vårdade den och hedrade den. hade djuren som andar o gudar.. bad till dem, levde sida vid sida med dem och som inte skadade skogen desto mera för att bygga hus utan levde på prärien i sina "tält".
jag önskar varje dag att vi kom tillbaka till en sån tid..
Inser vi överhuvudtaget själva vilken värld vi lever i? vad som händer och vad det är vi håller på att förstöra???

jag tror inte det.. och det är en skam över mänskligheten och hela världen att vi beter oss som vi gör.
allt idag går ut på att se bra ut, att vara rik, att glänsa mer än alla andra.. att vara någon! någon som syns och hörs, någon som alltid ska stå i centrum och någon som alla ska lyssna på och se upp till. allt handlar bara om den själviska människan idag.. vem bryr sig om resten av världen?

de som har de mindre bra så ses ner på och är en skamfläck ,en nobody och är någon lite annorlunda än alla andra.. går sin egen väg.. då är man genast ett missfoster eller konstig.
jag tycker fler borde gå sin egen väg och inte följa med strömmen.. inte göra saker som man tror att andra vill, istället för att göra vad man verkligen själv vill. känns det inte rätt.. är det inte rätt...

vi borde lära oss att leva igen.. som de levde förr. Respektera naturen, djuren och allt levande. allting har en själ.. precis som oss.. men det skiter vi i.. vi skiter i det för att vi är själviska .

det finns dock människor som gör allt i sin makt för att bevara fred, för att bevara naturen, djuren och världen... men de är alldeles för få..
allt har gått för långt när det gäller människans girighet.

när man pratar med andra människor , som t.ex på en lunchpaus,.. alla sitter och pratar om sig själv, eller bakom ryggen på någon annan de känner som inte är närvarande. Och så fort det är någon negativ kritik, något skvaller om en annan människa de vet vem är eller känner.. fladdrar öronen på alla och de vill veta mer.. men ger man beröm till någon inför andra.. så är det knappt någon lyssnar eller ens märker det.. för de är så inrutade i sina egna liv..eller avundsjuka.
Är det verkligen ett sånt här liv vi är menade att leva? med hat och att allt som är negativt är intrressant medans det positiva är något man inte vill lyssna på..?.. är det meningen att det ska vara såhär.. varför är vi så rädda för att berömma och ge lite mera positiv kritik till våra medmänniskor. få dem att känna sig bra och uppskattade?
varför är det så mycket lättare att klaga och påpeka felen hos andra.. än att påpeka det goda och det positiva hos varandra?

vi 'är helt enkelt uppväxta i en värld där känslor.. bra känslor .. är en svaghet.. allt handlar om karriär och att glänsa. att skryta och att känna sig som någon .. någon som är värd mer än andra då berömmelsen stiger en åt huvudet..beundra idoler o människor som är rika, såna som sportar, musiker, filmstjjärnor.. vilja vara som dem..
till vad för nytta?
visst kan det vara kul att drömma sig bort, försvinna från verkligheten ett tag.. men om vi hade en bra värld, en positiv och kärleksfull värld att leva i .. utan en massa krav och måsten med orden "du ska, du får inte" sparkandes i röven på oss, och leva med gott samvete intill naturen utan att behöva förgöra den..
då skulle vi inte behöva drömma oss bort från verkligheten... då skulle verkligheten vara en dröm i sig..

Det är iallafall min teori.
Att hjälpa en annan människa, att hjälpa någon att hitta en väg till lycka eller hälsa.. det är något alla människor borde lära sig. Fylla hjärtat med kärlek istället för hat.. världen blir så mycket trevligare o vackrare att vistas i då.. både för en själv och för andra...

jag säger alltid själv att jag försöker leva i nuet... men det är svårt att göra det och trivas med det i en sådan hatisk och självisk värld som vi människor har skapat..
Men jag har lovat mig själv att aldrig någonsin få ett svart hjärta.. men om det skulle ske så vet jag att om inte mörkret förgör mig så gör säkerligen samvetet det.

så kom igen va... sprid lite kärlek.....