jag- pedant

Det ligger i släkten... perfektionism.
Jag har dock inte alltid varit det, utan det är något som utvecklats efter det att jag började med städning som yrke...och det blev ännu påtagligare när vi köpte lägenhet...
Det som händer med mig om saker o ting inte är i tipp topp i mitt hem är att jag blir fruktansvärt irriterad... sängen måste bäddas varje morgon, och det måste vara perfekt bäddat... annars får jag ticks i ögat.
Oavsett hur trött jag än är så plockar jag i diskmaskin efter att vi ätit... det måste helt enkelt vara skinande rent överallt..... och jag vet ju att jag inte dör om det blir stökigt någon dag...men det har mer eller mindre börjat bli som en daglig vana för mig att ägna en halvtimme per dag åt att gå o plocka o putsa i mitt hem för att det helt enkelt ska vara så...och jag mår inte dåligt av det.. jag mår dåligt om det är stökigt runt mig... det klarar jag inte av...

om jag går in i en butik och t.ex gångmattan har korvat sig, så tar det emot att gå vidare utan att rätta till den först... och det är ju faktiskt inte mitt jobb att göra det, men jag kan inte låta bli ibland... det är som en sjukdom, som en drog...
Men det är ju inte så att jag kommer hem till någon , tar på mig vita handskar o drar fingret längs en list o frågar om man fuskat vid städningen eller nått... nej nej... det här är helt enkelt krav jag har på mig själv, krav som gör att jag fastnat i vissa rutiner i vardagen... och vem har inte rutiner?
alla människor har väl rutiner.. men för en del är vissa rutiner ett måste för att man ens ska kunna fara på jobb...och dit hör jag.

däremot så kan det ju vara svårt att leva tillsammans med mig , då jag har enormt höga krav vad gäller mitt eget hem... och det ska helt enkelt vara på ett visst sätt för att jag ska va nöjd.

färger, dofter och ljud påverkar oss mer än vad vi tror... jag klarar inte av för mycket rött t.ex... om jag var tvungen att sova i ett helrött rum skulle jag nog aldrig få sömn.. jag skulle bara ligga o irritera mig på den röda färgen..o formulera en del hemska svärord för mig själv, och skulle inte vara nöjd förrän jag fick byta rum eller annan färg på väggarna..och jag vet inte varför jag har så svårt för rött... det bara är så.

Det är jobbigt ibland att vara perfektionist.. speciellt för mig själv... då kraven är stora.. och det är man själv som sätter upp dem....men oavsett hur sjuk jag än blev eller trött, så skulle jag nog aldrig kunna sätta mitt plockande åt sidan.. för det är en del av den jag är... det är min karaktär.. och även fast det irriterar mig ibland att jag är så skinkig med hur det ser ut hemma... så är jag ändå stolt över den jag är...och jag är hellre en pedant jävel än en slarvig gris som andra får plocka upp efter.

Men om jag fick välja så skulle jag faktiskt vilja kunna lägga en del krav åt sidan... men det är dock lättare sagt än gjort...
Det är inte lätt o vara jag...ännu svårare är det nog att leva med nån som mig...

mensmonster eller mensoffer..??

Mens, alla kvinnor får det, alla kvinnor avskyr det.
Oavsett om man inte känner något före så är det väl inget kul att gå runt o blöda flera dagar i sträck?.. har aldrig hört någon som ser fram emot det iaf...
Mens är ett helvete för mig... inte alltid...men ofta
Och det värsta är att jag inte vet från månad till månad hur jag ska må före och under mensen, för det är olika från månad till månad.
Ena månaden är jag i princip självmordsbenägen, eller mordisk mot andra människor... ettrig eller sur.. ont i brösten så jag tror att de ska spricka, finnar ploppar upp, magen sväller och jag går upp i vikt. .
Andra månader känner jag ingenting alls, är på strålande humör, varken ont i brösten eller uppsvälld mage... mensen kommer bara och jag mår bra hela veckan....

Men just såna månader som jag blir sådär självmordsbenägen, de är de farliga månaderna... de jobbiga månaderna.... helvetesveckan som bryter ner mig i joner...
Där man känner sig helt hjälplös.. det enda man vill är att bara lägga sig ner och dö... för att slippa känna, slippa se, slippa höra... bara försvinna...
Och det finns inget annat att göra än att försöka uthärda den....just denna vecka, är det en sådan vecka... jag är dödstrött , svårt för att skratta, vara glad o sprudlande skämtsam som jag brukar vara med min familj o mina vänner....extremt svårt att tycka om mig själv o känna att jag är någon som folk vill vara nära.... jag är ett vrak helt enkelt....hur kan man bli så messed up av lite mens?
jag undrar, är man bara ett förvirrat mensmonster sådana månader.. eller är man ett mensoffer??....
oavsett vad man är... så är det väldigt, väldigt jobbigt....

serier is the shit!

som de flesta av er redan vet så är jag en enorm filmfantast, och även serie fantast... jag kan sitta fastklistrad med ögonen på tv- rutan flera timmar i sträck om det är en film eller serie som intresserar mig...och jag köper nya filmer alla veckor..kan inte gå förbi en filmbutik utan att gå in där o se om de har nått nytt spännande att erbjuda..
Just nu ser jag på greys anatomy säsong 4 ... det är så grymt bra! går inte att sluta titta....är som en drog..
det är en sjukhus serie.. mycket bättre än city akuten enligt min mening... den är så verkligt gjord med alla kirurgiska ingrepp, och otroligt duktiga skådespelare.Man blir såld... så om ni har tråkigt någon gång , ge greys en chans! =)... jag lovar , du blir inte besviken... tar dock några avsnitt för att komma in i serien ordentligt o lära känna alla karaktärer.. första säsongen är sämst... men ändå bra!... Desperate housewifes på kommande också... mycket bra den med....

så vill ni prata film eller kanske ha filmtips nån gång... call me! ;O)

blä blä blä......

Jag är inte någon negativ person egentligen.. innerst inne... och jag avskyr folk som gnäller hela tiden... men insett att jag själv blivit lite av en gnällare nu mera... hemskt! måste tänka posititvt.. men före jag börjar göra det så måste jag bara få gnälla en gång till.....

semestern är slut, det är 30 grader inne på avdelningen där jag jobbar på dagarna i en arbetskostym som inte andas... ett hemskt material.. värmeslag nästa typ...
karln är på sjön, vilket kan vara positivt... bra att vara ifrån varann ibland... nyttigt... men man saknar ju honom ändå...
Trött o slut av värmen så jag orkar inte göra ett skit på kvällarna efter jobbet......fast det enda jag skulle vilja göra är att slänga mig i plurret....

men till stranden får man inte ta hunden, och jag kan inte lämna henne ensam igen....

sommar är härligt, men inte när man måste jobba.....fan att 4 veckors semester gick så där jävla snabbt!!....

är ju så mycket jag vill hinna med i sommar innan den är slut... grönan, shoppa, nån kväll på rock off, nån krogkväll...osv...hur ska man orka när man jobbar i den här värmen?

förhållanden....

ibland är det bra, ibland är det sämre....
de flesta har varit där, eller är i något som kallas förhållande...
det har både bra och dåliga stunder , bäst är det väl medans man är nykär...och det finns ju knep har jag hört för att hålla den där nyförälskelsen levande längre.. men om man inte känner till de där knepen, så varar ju nyförälskelsen typ ett halvår.. sen övergår det till en annan slags kärlek... en djupare kärlek...
men då undrar jag, eftersom det kallas för djupare kärlek... borde man inte vara ännu mer kär i personen då än när man var nykär ?borde det inte pirra ännu mera i magen när man träffas då?
Och jag är inte dum, jag vet ju att det inte funkar så... men varför kallar vi det för en annan sorts kärlek?, när det fortfarande är samma person vi är kära i..
jag tror inte att det blir en annan sorts kärlek , man blir helt enkelt van med varandra, lär känna varandra... allt som är nytt är ju roligt.. oavsett om det är nya kontakter, hus, leksaker , bil, båtar osv... allt det nya outforskade intresserar oss..
men sen när man vart ihop ett halvår eller mer, så vet man hur den andra ser ut överallt, hur den andre tänker, tycker, man vet det mesta om dens bakgrund, har lärt känna dens familj osv...

och det är just vid den tidpunkten man måste komma på ett sätt att få tillbaka lite av den där spänningen i livet, så man lägger oftast sin partner lite åt sidan och börjar bry sig mer o mer om sig själv och sina egna intressen, man har inte tid att ligga o mysa med sin partner i soffan mera, eller tid att hjälpa till med maten, städa, följa med och handla osv... man vill bara ha spänning och roligt, träffa kompisar...
som kvinna tjatar man på sin man att han ska vara mer romantisk, kramas o pussas mera, hjälpa till hemma och ta med en på hans roliga äventyr och fester medans han tjatar på att hon alltid är så krävande, och att han aldrig får vara ensam, eller att hon är för känslig.....
det leder till missförstånd, självömkan och gräl .. helt i onödan.

varför lägger vi inte ner mer tid på kärleken till den vi älskar än så?
Kan man vara romantisk o ta sig tid att mysa i början med varandra, så kan man väl göra det fast förälskelsen gått över också...?? eller är vi för stolta varelser för det?

det är inte lätt med kärlek, livet i sig är heller aldrig lätt så varför skulle kärleken vara det?
men om jag skulle kunna ändra nått i världen innan jag dör, så skulle jag se till att vi är mer kärleksfulla mot varandra.... med det menas det kanske inte alltid att man ska ligga o hålla om varandra, kramas o pussas.... bara att verkligen lyssna o ha en diskussion med t.ex sin partner kan göra mycket för förhållandet...men hur ofta tar vi oss tid för det? att verkligen sätta oss ner med den vi älskar och bara sitta o prata en hel kväll om livet i sig eller om vad som helst ?

har aldrig hänt för mig.....men trevligt skulle det vara...

det finns ett ordspråk som heter " man saknar inte kon förrän båset är tomt"... och det stämmer alltid , man ångrar alltid det man ville säga men aldrig sa till de personerna man älskat som lämnat oss...därför är det kanske viktigt att man visar hur mycket man tycker om någon medans de är närvarande... man vet tyvärr aldrig när olyckan är framme och det är för sent att visa hur mycket man älskar just den personen....

jag är väldigt fysisk, uppväxt i ett hem med mycket kärlek o kramar, så jag vet inget annat sätt.. därför blir jag så shockad när jag ibland blir bemött med kyla... jag vet ju inte hur jag ska hantera det och vänder kritik mot mig själv, "jag måste ha gjort något fel "eller "har jag sagt något tokigt"..." det är nog mig det är fel på"...."älskar han någon annan".......fast det inte alls behöver vara nått fel, vi är bara olika.... jag har alltid kunnat sätta mig ner med min familj och parata ut om problem och lösa dem tillsammans... medans andra människor kanske inte vill prata om problem eller diskutera, bara glömma o sopa under mattan...kanske rädsla för att ta itu med sina egna känslor..jag blir frustrerad av sånt... och killar är experter på att sopa under mattan...man vet aldrig vad en kille egentligen tycker eller känner...

men jag vet iaf att jag tycker om värme, medkänsla, kramar och bara sitta o prata o att man verkligen lyssnar och ställer upp för varandra.... det är kärlek för mig......
vad är kärlek för dig ?