2 år sedan.....

I november för två år sedan var jag djupt deprimerad. Jag hade inga framtidsutsiker, inget hopp om kärlek och jag tyckte att jag inte hade något som helst att leva för.

Jag var så djupt deprimerad att tanken på döden var det enda som fick mig att må bra.
Och tänk vad hemskt ?.. unga människan o tänkte i sådana banor.

Jag orkade helt enkelt inte med mig själv, jag såg på mig själv med värdelösa ögon och intalade mig att ingen tyckte om mig.

tankens kraft är enorm, tänker vi en tanke tillräckligt länge så tror vi på den.

Men något inom mig, i mitt undermedvetna fanns kraften att söka hjälp.....och det gjorde jag till slut.
Jag var tvungen. jag hade i princip slutat äta, och jag var svag o tänkte bara hemska tankar.
jag fick tid till en ung läkare... och när jag kom in så tänkte jag "nu släpper han hem mig med en burana, o that's it".....här får jag nog ingen hjälp...

men han var suverän..... han frågade mig frågor, bad mig fylla i ett formulär och han var den mest förstående läkare jag någonsin haft faktiskt.
Innan jag gick så sa han dessutom : " deppression är en vanlig folksjukdom, och det är ingenting att skämmas för, ta den tid du behöver för att bli frisk "

Jag fick medicin, och åt den i ett halvår..... efter att jag hade ätit den en månad så fick jag något glädje rus.. jag betedde mig som om jag skulle ha vart konstant full.. tills halterna av seratonin nivåerna hade jämnat ut sig o jag blev normal igen.

Nu ångarar jag inte att jag tog emot hjälp, att jag valde den vägen.
Nu har jag äntligen styrkan att ta itu med mig själv o min självkänsla. jag får hjälp med det och jag tror att det kommer att vara värt det.

Man är sin egen värsta fiende.... men man ska också vara sin bästa vän.
man kan inte vara båda.. man måste välja.... jag vill vara vän med mig själv.....helt klart!
men för att bli det så måste jag bearbeta min fiende... fienden som intalar mig :"du kan inte", "du duger inte", "du gör bara fel", "nu gjorde du bort dig", " du e för ful " "alla andra är bättre än dig".. osv....den fienden måste bort... och edna sättet att bearbeta den är med positiva tankar och att intala sig själv det motsatta av det fienden säger...

inse att man duger, att man behövs och att man är älskad.
Jag är unik, jag är den enda Marie av mig själv som vandrar på jorden...det är något att vara stolt över det och tänk vilket slöseri att ta livet av sig när man är den enda av sitt slag ! =)

man lär så länge man lever, ibland måste man gå igeneom helvetet för att inse syftet med resan.. men när du tagit dig igenom det och kommer ut på andra sidan... ångrar du sällan att du gjorde den..