The stranger in me

The stranger in me

I have a stranger in me
Someone i don’t know , someone i can’t touch .. who is she?

She tells me i have to listen to my heart and go my own way
I guess she’s right, but it’s easy to say

She gives me a feeling that i don’t belong here
If i’m not.. i wonder where?

She tells me i have to take the chanse
That i should stop thinking, just live and find a balance

“You worry to much, it brimgs your mood down
be who you are, be that happy girl whose hair is golden brown”

she tells me to stop searching, then “it” will come to me
-just wait and feel free

she tells me to stop look at myself like i was worth nothing a all
cause if you dont, soon you will crawl

she tells me to love with my heart, not with my brain
cause that my friend, is what separate the the good life from the insane

she tells me to choose a man with a warm and loving heart
it doesnt matter if it’s miles of water or mountains apart

the love can climb everything in it’s way
but i tell her, that’s very easy to say

she tells me to always be true to myself
cuase if you dont, you risk your own health

she tells me to care for others and be there for them when they need my embrace
she tells me i have to forget the past, my memories are not ment to chase

she tell me i’m a human, all humans need to be understood
she tells me i should share more of my life, and yes i would

she’s always there.and tell me not to cry
always there , explain for me what i should do and why

who is this stranger that lives in me?
Well i know.. shes my soul you see.

jag glömmer aldrig

sitter här o funderar på mitt liv
tiden kommer emot mig med sina skrämmande kliv

funderar på va jag önskar och vad jag vill göra
kommer ingen vart , försöker koncentrera mig och höra

men rösten där inne har kanske slocknat
viljan att göra något nytt har någon ur mig plockat

jag tänker tilbaka på mitt liv och hur det var då
minns hur jag var rädd i skolan och tassade på tå

minns hur ont i magen jag alltid hade
hur rädd jag var för att bli antastad då någon sin hand på mig lade

minns hur jag grät och kände mig äcklig när jag gjorde fel
var rädd för att skratta, för att glädjas.. ja för rädd för att le

ihop sjuken som en hösäck vankade jag fram
varför såg ingen att jag behövde en kram?

varför såg ingen att jag led?
jag väntade med oro medans mobbarna nya planer smed

jag kände mig som en uslig ful liten skit
en lärare tafsade på mig med flit

det var aldrig någon som ville höra eller se
när de andra sa : "marie du får inte vara me"

lärarna vände mig ryggen och såg aldrig hur dåligt jag mådde
hoppas ni inser idag hur mycket ni mig förrådde

när jag stod på scen, satt några flickor där och viskade om min tröja
ungefär som om den hade vart gjord av en skitig blöja

en ex pojkvän hängde upp alla mina kärleksbrev på skoltoan, så alla kunde titta
jag tog ner dem, kröp ihop i ett hörn o grät, de andra bara fnittra

vad jag än gjorde eller försökte göra, spelar ingen roll..alla bara skratta
istället för att peppa , ge stöd och uppskatta


önskar att jag en dag skulle kunna gå fram och säga till ,
de som mobbade mig att jag kommer aldrig att glömma, hur mycket jag än vill

jag är en komplicerad individ idag, mycket på grund av detta
men jag känner att jag bara måste få berätta

det är en sådan stor börda
men mitt liv har blivit bättre, kanske blev mina böner hörda

framför allt har det gjort mig stark , lärt mig att kämpa
men mina minnen finns alltid där, de går inte att dämpa

men jag vet en sak och det är att jag är en bra människa med ett snällt hjärta
oavsett hur dåligt jag mår, kan jag alltid lyssna på någon annans smärta

livet är ett mirakel, något levande och förundransvärt
och utan tvekan , har varje liv någonting lärt

tro på livet
hur mörkt det än må va, blev det av någon orsak dig givet

Ja faktum är att jag ska börja äta anti deppressiv medicin, vilket kanske är bra.. men som alla vet är jag ju inte så fötjust i mediciner.
men jag ska ge det en chans nu o se om det blir bra.
tyvärr funkar de ju oftast så att man blir sämre först.. brukar vara typ 2 veckor.. sedan blir det bättre. så jag vill bara meddela alla att om vi umgås och tårarna börjar rinna eller att jag ställer in träffar mitt i allt så är det för att jag inte mår bra.
jag vill ju gärna träffas, men nu är hälsan första prioritet om det någonsin ska bli människa av mig igen.


jag hoppas på er förståelse om jag inte är riktigt mig själv. men jag älskar er alla fast jag kanske inte har energin till att visa det så mycket som jag vill just nu.

Ett hjärta!

Att känna sig älskad är en mäktig känsla
Det kan få ditt hjärta att brista, eller att glänsa
Det kan kännas svårt när någon älskar dig för mycket
När personen inser att du för den tappat tycke
Det alla delar är att ha ett hjärta
Som varit med om mycket, kanske även smärta
Här följer historien om det som bultar i ditt bröst
Kan frambringa en och annan tår eller även ge lite tröst:

Ett hjärta kan vara svart och kallt
Ett hjärta kan vara coolt och ballt
Ett hjärta kan vara krossat och övergivet
Ett hjärta kan vara till en annan för evigt givet
Ett hjärta kan få dig att gråta
Ett hjärta kan lova dig att aldrig förlåta
Ett hjärta kan få dig att tappa ett förtroende
Ett hjärta kan få dig att dela ditt boende
Ett hjärta kan få dig att mörda
Ett hjärta kan bära på en annans börda
Ett hjärta kan förlåta
Ett hjärta kan få dig att gråta
Ett hjärta kan få dig att hata
Ett hjärta kan inspirera de lata
Ett hjärta kan ge tröst och hopp
Ett hjärta kan svika och bara säga stopp
Ett hjärta kan visa medkänsla och ömhet
Ett hjärta kan visa avundsjuka och lömskhet
Ett hjärta kan förråda nära och kära
Ett hjärta kan ha viljan att misslyckas och lära
Ett hjärta kan skämmas
Ett hjärta kan vara ängsligt för att lämnas
Ett hjärta kan vara troget
Ett hjärta kan vara moget
Ett hjärta kan visa ilska
Ett hjärta kan med hälsan trilska
Ett hjärta kan vara andligt och gott
Ett hjärta kan vara grymt och grått

Oavsett vilket hjärta du har i ditt bröst
Är du vid nederlag beroende av tröst
Titta till ditt inre och se vem du är
Alla har vi någon som håller oss kär

My own battle

My tears are running free
How could this be?

Feel my life is not worth living
I have forgot the word happiness, the word forgiving

I see myself in the mirror on the wall
Where are the happy girl ? i guess she's not there at all

Feel like a monster with a lonely heart
Even if soemone gives me a hug, i feel like a hundred miles apart


My soul is bleeding slow and it's in pain
Even if the sun is shining, the steps i take are just filled with rain

I need a new beginning, in a different place
I want to love and have a smile on my face

Life isn't ment to be easy , you not always know what to do
But some things are so hard to go through

Someone told me, even when you're weak- you're strong
But still i don't know who i am or where i belong

Deep inside i know, to be happy, you have to love yourself
I guess that's the true love, take care of mind and heart.. good health

But what do you do when you are lost?
Right now my heart and mind have it's own holocaust

A game by their own rules, use my body like a playground
Every autumn is the same, myself i lost and still havn't found

i know there's hope
but my eyes can't stop lokking on that rope

Thoughts passing by, dark thought's .. not know what to do
Marie, come back.. please.. where are you?




(" a poem i wrote to get thoughts out of my mind.. have a hard time of my life right now.. please don't copy it without my permission if you like to have it or share it, thank you ")

tårarna rinner

mitt hjärta försvinner

mina axlar blir tyngre varje dag

sitter och undrar, vem fan är jag ?

vem skulle vilja ha en mes som jag

jag är ju bara till besvär och skapar obehag

känna snaran runt halsen är just nu en tilltalande ide'

för vad jag än gör så går allt helt på sne

jag känner mig orolig, som en outsider.. en som folk stirrar på

drar mig in i mitt skal för att inte trampa på någons tå

varför får inte jag vara lycklig och glad som förr?

vem stängde glädjens dörr?

idag stängde jag in mig på toaletten på jobbet

grät så ögonen blev röda, hade helt tappat hoppet

va fan händer med mig?

snälla,vad är det som händer. hjälp mig.. säg!

okar inte låtsas vara glad mer

det är ändå alltid någon som stör sig när jag ler

jag är ledsen för alla jag svikit, för alla jag inte brytt mig om

är ledsen för att ingen ringde från jobbet , undrade var jag var.. en dag som jag inte kom

jag är ledsen för alla jag sårat och inte tackat

jag är ledsen för att jag onödigt på någon hackat

jag är ledsen att jag inte fanns där när "du" behövde mig mest

jag försöker verkligen, fast jag vet att jag inte är bäst

men ni måste veta att just nu är mitt hjärta och sinne på bristnings gränsen

så långt gått att jag inte skulle tveka att lägga mig på dödsrälsen

jag vet inte vem jag är, vad jag vill eller hur det blev såhär

jag vet bara att en otroligt komplicerad människa jag är

jag har så höga krav på mig själv, försöker få rätt i alla livets test

en kram och ett djupgående samtal är kanske det jag skulle behöva mest

de på jobbet ser mig knappt mer, jo städerskorna.. det är jag glad för

men de andra bryr sig nog inte om jag så är levande eller om jag dör

de sitter o pratar om sitt och lämnar mig helt utanför

ungefär som att de säger "marie får inte vara med " i kör

när jag blir utanför blir jag sårad och ledsen, efter min barndomstid

alla barnen sa: " marie får inte vara med".. jag hade ingen ro, ingen frid

jag har lidit i mina dagar...

och alltid den elake och avundsjuke det behagar

jag är marie, vem det nu än är

säg att jag förtjänar att leva, förtjänar att bli kär

självmord är för fegisar.. mina egna ord

men de orden blev tydligen serverat till mitt eget bord

tårarna rinner

mitt hjärta försvinner..

jag försöker verkligen stå ut.

men det är svårt när man helst vill att livet ska ta slut

pappa, du lovade att alltid finnas här för mig

var är du nu ? jag behöver dig!

snälla ge mig styrka

innan alla måste se min kista i en kyrka..

ensamhet

att vakna upp varje morgon .. i över ett års tid .. utan någon att sätta armarna runt, eller käka frukost tillsammans med, eller bara känna att någon finns där.. så är en hemsk känsla.

folk undrar ibland på jobbet varför jag alltid är butter, hetsigt temperament osv.. vad ska man vara då? jag vet flera som går runt och funderar på samma sak.. och man känner sig övergiven.. känns som att ingen kille någonsin tittar åt en.. och om de gör det så är det för bra för att vara sant.eller så vill de bara en sak och sen drar de.

jag vill inte skaffa mig ovänner, men jag rår inte för mitt temperament just nu.. jag är bara så ledsen jämt o ständigt.. då hälper inte tabletter, inte godis, inte film, inte nöjen- inget hjälper... endast att bli kär skulle hjälpa mig komma på fötter igen.. men det kommer aldrig att hända.

för var dag som går drar jag mig djupare och djupare in i min egen värld.. och släpper inte folk in på livet mera som förut... jag mår inte alls bra av det här.. och jag försöker att inte fundera, men det är svårt... när man vill så mycket.


även fast jag vill ha en man så letar jag inte mera.. jag bara är.. bara lever varje dag.. och ser soluppgången och mörkret på kvällen.. låter dagarna passera och låter mig själv bli en dag äldre... men någon kärlek kommer ej att komma..


jag har inte ens haft ork att bry mig om några sängkammar lekar för jag anser att ingen vill ha mig, och har just nu för dåligt självförtroende för att kunna njuta av något.. jag orkar bara inte , känner mig inte värd någon glädje
. ju längre tiden går .. desto svårar blir det för mig att kunna leva som en bra människa.. jag blir bara sämre för var dag som går..

den senaste veckan har endsat självmordstankar kommit upp i skallen på mig igen.. jag menar.. allt känns så hopplöst.. bilen krånglar, låset till dörren krånglar, jag kanske förlorar mitt jobb om jag har otur och jag har knappt några pengar kvar att leva för innnan nästa avlöning.. känner mig tjock och ful.. och äcklig över alla finnar o pormaskar som ploppat upp i trynet igen.. känns som att alla tittar på mig med avsky..


vad fan finns det att leva för?

jag älskar mina vänner, jag älskar min familj.. men jag är helt enkelt inte kapabel till att älska mig själv... gillar man inte sig själv är det svårt att leva ett lyckligt liv... mitt liv suger just nu.. inombords skriker jag på hjälp.. utombords försöker jag att le så ingen märker det..

jag är rädd för att prata om mig själv, rädd att säga hur jag mår.. rädd för att vara till besvär och rädd för att bli utanför..
jag har bara lust att lägga mig i ett mörkt rum, somna in i fosterställning med täcket över huvudet och bara ligga där tills jag svälter ihjäl och dör

lever man ett lyckligt liv, och trivs med sig själv så borde jag inte känna så.. men nu är jag ett vrak.. var är glädjen, humorn och var är den söta marie som jag var för bara några månader sen?
känner mig urusel, jag vill bara försvinna

snälla pappa eller någon..hjälp mig nu...






källa bild:http://images.google.fi/imgres?imgurl=https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjzV3YLlOXmnvSvRPYoXP0fpSLSdJy7mSQ1ueheGo1vPc4mX7b_OGpF7ekSB52iFcikkU0k1kz0HKLcA9zWaDcO8xAxn4eylL8G91iJ_gCRnVsDjzvHpfSL7FgQyPJD1R_LeHq5XZH86owg/s320/alone+in+bed+bw.jpg&imgrefurl=http://tiffanysd.blogspot.com/2007/11/men-cant-live-with-them-cant-live.html&h=213&w=320&sz=13&hl=sv&start=2&usg=__NQMRbEKoWKWQujMixLqGg4yB_oE=&tbnid=mxx32ciXEs43nM:&tbnh=79&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dalone%2Bin%2Bbed%26gbv%3D2%26hl%3Dsv