tårarna rinner

mitt hjärta försvinner

mina axlar blir tyngre varje dag

sitter och undrar, vem fan är jag ?

vem skulle vilja ha en mes som jag

jag är ju bara till besvär och skapar obehag

känna snaran runt halsen är just nu en tilltalande ide'

för vad jag än gör så går allt helt på sne

jag känner mig orolig, som en outsider.. en som folk stirrar på

drar mig in i mitt skal för att inte trampa på någons tå

varför får inte jag vara lycklig och glad som förr?

vem stängde glädjens dörr?

idag stängde jag in mig på toaletten på jobbet

grät så ögonen blev röda, hade helt tappat hoppet

va fan händer med mig?

snälla,vad är det som händer. hjälp mig.. säg!

okar inte låtsas vara glad mer

det är ändå alltid någon som stör sig när jag ler

jag är ledsen för alla jag svikit, för alla jag inte brytt mig om

är ledsen för att ingen ringde från jobbet , undrade var jag var.. en dag som jag inte kom

jag är ledsen för alla jag sårat och inte tackat

jag är ledsen för att jag onödigt på någon hackat

jag är ledsen att jag inte fanns där när "du" behövde mig mest

jag försöker verkligen, fast jag vet att jag inte är bäst

men ni måste veta att just nu är mitt hjärta och sinne på bristnings gränsen

så långt gått att jag inte skulle tveka att lägga mig på dödsrälsen

jag vet inte vem jag är, vad jag vill eller hur det blev såhär

jag vet bara att en otroligt komplicerad människa jag är

jag har så höga krav på mig själv, försöker få rätt i alla livets test

en kram och ett djupgående samtal är kanske det jag skulle behöva mest

de på jobbet ser mig knappt mer, jo städerskorna.. det är jag glad för

men de andra bryr sig nog inte om jag så är levande eller om jag dör

de sitter o pratar om sitt och lämnar mig helt utanför

ungefär som att de säger "marie får inte vara med " i kör

när jag blir utanför blir jag sårad och ledsen, efter min barndomstid

alla barnen sa: " marie får inte vara med".. jag hade ingen ro, ingen frid

jag har lidit i mina dagar...

och alltid den elake och avundsjuke det behagar

jag är marie, vem det nu än är

säg att jag förtjänar att leva, förtjänar att bli kär

självmord är för fegisar.. mina egna ord

men de orden blev tydligen serverat till mitt eget bord

tårarna rinner

mitt hjärta försvinner..

jag försöker verkligen stå ut.

men det är svårt när man helst vill att livet ska ta slut

pappa, du lovade att alltid finnas här för mig

var är du nu ? jag behöver dig!

snälla ge mig styrka

innan alla måste se min kista i en kyrka..