tvivel

jag tvivlar på att jag kommer att bli frisk, det har tagit sån tid, det verkar mest bara bli värre o värre igen. jag är så fruktansvärt trött, skulle kunna sova i flera år känns det som. jag vill göra så mycket, men jag orkar inte.. totalt orkeslös.

känns som att jag har järn eller metall i hela kroppen, är så stel och blir trött av att gå till postlådan typ.

det mentala och fysiska hänger ihop mer än man vill erkänna. jag har gått ner i vikt igen..inte mycket.. men en del.. hoppas på att det inte blir för mycket viktras.

hellre en vecka med en ordentlig förkylning .. feber o hela köret.. bara jag slipper må såhär.. det tar sån energi från mig.. är helt slut...


förlåt för mitt klagande.. men jag börjar få nog.

jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här.. om jag ska bli frisk igen.. men hey,.. shit happens..

jag vet att jag är stark, jag vet att jag gått igenom mycket.. och jag vet att jag kan.. men hur mycket orkar jag bära till? hur mycket orkar jag gå igenom?
jag vet inte.. en del av mig vill bara ge upp och sluta kämpa, sluta äta, sluta leva, sluta prata.. bara försvinna... andra delen säger mig att jag ska göra det motsatta.. dvs fortsätta kämpa och ta mig igenom detta helvete.. men varifrån får jag styrkan.. jag gräver och gräver där långt i mitt inre jag för att se var den sista biten styrka är.. den som jag tappade.. vart försvann den?
ångesten och paniken är väl det som tar mest ennergi.. när attackerna slår till .. det är obehagligt när man är ensam.. det börjar krypa i kroppen, hjärtat slår fortare, andningen blir jobbigare, går o vankar av o an, försöker få grepp om verkligheten, känner en enorm oro , magen vänder sig ut o in och då behöver jag någon att krama.. tårarna kommer..mitt i allt släpper allt och ångesten är borta igen lika snabbt som den kom...

jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli samma gamla marie igen, och jag hoppas ni andra står ut med mig om fallet är så. men jag förstår också och beskyller er inte för något om ni inte vill kännas vid henne. främlingen i mig.

ingen vet hur det kommer sluta, jag hoppas på ett gott slut.. och att jag ska bli frisk...
men då krävs det att jag orkar kämpa... ikväll känns det som att jag kämpar förgäves.. jorden snurrar nog ändå... med eller utan mig.

jag är rädd för att tankarna om att ge upp vinner en dag...
Jag är rädd för att aldrig bli jag igen..
jag är rädd för att sluta andas
jag är rädd för att vara ensam
jag är rädd för att inte hitta tillbaka

vad fan ska jag göra?