Det är hemskt att erkänna det, och jag vill inte erkänna det,.. men jag är körd!
Jag var för stolt, jag var för principfast i att jag inte skulle äta mediciner.. jag antar att jag låtit depressionen gå lite för långt.
det här är en av de svåraste depressioner jag haft och man räknar bort hur jag mådde efter min fars bortgång..det var det absolut värsta och det är ju även sorg så då är det inte riktigt samma sak .
men jag är tveksam till att jag någonsin kommer att bli frisk, att jag någonsin kommer att kunna le med hjärtat igen.
Det verkar som att vad jag än gör, vad jag än skriver vad jag än säger så finns det alltid någon som tar på näsan för det eller tycker att jag är en jävla skit.
Men jag bjuder på det. Jag bjuder på att den som tycker så, den får tycka så. för det är inte mitt problem. Jag är människa jag med och har all rätt i världen att leva , skratta, må bra och vara lycklig .
Jag är trött på tårarna, jag är trött på att gå runt och känna mig konstig, trött på att aldrig passa in.. trött på att leva.
Jag är rädd att bli en grönsak, någon som inte kan ta hand om sin egen hygien, inte kan skilja på rätt o fel.. inte kunna ha ett sammanhängande samtal med någon igen., att ett paket cigaretter blir höjdpunkten på dagen då jag tappat mitt förstånd.
rädd för att jag kommer at bli en börda för alla.
att bo ensam gör det inte bättre.. jag har datan som enda tröst här i min lägenhet.. och så ofta som den är på nu så lär väl den med rasa snart..
jag vet inte vem jag är längre.. jag vet inte vad ett äkta leende från hjärtat är för något mera.,..
Jag är kanske inte menad att vara lycklig eller må bra..
ja.. jag vet inte.. allt jag gör nu blir ändå bara fel..
jag är ledsen om jag sårat eller gjort någon arg....
men min själ blöder....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar