just nu lever jag i en dimma. oförmågan att fatta egna bra beslut är inte så bra, dessutom har min förmåga att köra bil försvagats i samband med medicinen. då denna medicin påverkar hjärnan så ska jag försöka att hålla mig från vägen så mycket som möjligt.
vill inte krocka eller skada någon. men jag vet helt enkelt inte vad jag gör emellanåt, jag är som i en dimma. varken hör eller ser och reaktionsförmågan är inte lika bra som förut. tyvärr. när man accepterat en sak och att det händer med ens kropp så kommer nästa sak man måste gå igenom.
snälla låt mig bli bättre snart. fasiken ! åt helvete med allt!!!!
söndag 28 september 2008
fredag 26 september 2008
tvivel
jag tvivlar på att jag kommer att bli frisk, det har tagit sån tid, det verkar mest bara bli värre o värre igen. jag är så fruktansvärt trött, skulle kunna sova i flera år känns det som. jag vill göra så mycket, men jag orkar inte.. totalt orkeslös.
känns som att jag har järn eller metall i hela kroppen, är så stel och blir trött av att gå till postlådan typ.
det mentala och fysiska hänger ihop mer än man vill erkänna. jag har gått ner i vikt igen..inte mycket.. men en del.. hoppas på att det inte blir för mycket viktras.
hellre en vecka med en ordentlig förkylning .. feber o hela köret.. bara jag slipper må såhär.. det tar sån energi från mig.. är helt slut...
förlåt för mitt klagande.. men jag börjar få nog.
jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här.. om jag ska bli frisk igen.. men hey,.. shit happens..
jag vet att jag är stark, jag vet att jag gått igenom mycket.. och jag vet att jag kan.. men hur mycket orkar jag bära till? hur mycket orkar jag gå igenom?
jag vet inte.. en del av mig vill bara ge upp och sluta kämpa, sluta äta, sluta leva, sluta prata.. bara försvinna... andra delen säger mig att jag ska göra det motsatta.. dvs fortsätta kämpa och ta mig igenom detta helvete.. men varifrån får jag styrkan.. jag gräver och gräver där långt i mitt inre jag för att se var den sista biten styrka är.. den som jag tappade.. vart försvann den?
ångesten och paniken är väl det som tar mest ennergi.. när attackerna slår till .. det är obehagligt när man är ensam.. det börjar krypa i kroppen, hjärtat slår fortare, andningen blir jobbigare, går o vankar av o an, försöker få grepp om verkligheten, känner en enorm oro , magen vänder sig ut o in och då behöver jag någon att krama.. tårarna kommer..mitt i allt släpper allt och ångesten är borta igen lika snabbt som den kom...
jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli samma gamla marie igen, och jag hoppas ni andra står ut med mig om fallet är så. men jag förstår också och beskyller er inte för något om ni inte vill kännas vid henne. främlingen i mig.
ingen vet hur det kommer sluta, jag hoppas på ett gott slut.. och att jag ska bli frisk...
men då krävs det att jag orkar kämpa... ikväll känns det som att jag kämpar förgäves.. jorden snurrar nog ändå... med eller utan mig.
jag är rädd för att tankarna om att ge upp vinner en dag...
Jag är rädd för att aldrig bli jag igen..
jag är rädd för att sluta andas
jag är rädd för att vara ensam
jag är rädd för att inte hitta tillbaka
vad fan ska jag göra?
känns som att jag har järn eller metall i hela kroppen, är så stel och blir trött av att gå till postlådan typ.
det mentala och fysiska hänger ihop mer än man vill erkänna. jag har gått ner i vikt igen..inte mycket.. men en del.. hoppas på att det inte blir för mycket viktras.
hellre en vecka med en ordentlig förkylning .. feber o hela köret.. bara jag slipper må såhär.. det tar sån energi från mig.. är helt slut...
förlåt för mitt klagande.. men jag börjar få nog.
jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här.. om jag ska bli frisk igen.. men hey,.. shit happens..
jag vet att jag är stark, jag vet att jag gått igenom mycket.. och jag vet att jag kan.. men hur mycket orkar jag bära till? hur mycket orkar jag gå igenom?
jag vet inte.. en del av mig vill bara ge upp och sluta kämpa, sluta äta, sluta leva, sluta prata.. bara försvinna... andra delen säger mig att jag ska göra det motsatta.. dvs fortsätta kämpa och ta mig igenom detta helvete.. men varifrån får jag styrkan.. jag gräver och gräver där långt i mitt inre jag för att se var den sista biten styrka är.. den som jag tappade.. vart försvann den?
ångesten och paniken är väl det som tar mest ennergi.. när attackerna slår till .. det är obehagligt när man är ensam.. det börjar krypa i kroppen, hjärtat slår fortare, andningen blir jobbigare, går o vankar av o an, försöker få grepp om verkligheten, känner en enorm oro , magen vänder sig ut o in och då behöver jag någon att krama.. tårarna kommer..mitt i allt släpper allt och ångesten är borta igen lika snabbt som den kom...
jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli samma gamla marie igen, och jag hoppas ni andra står ut med mig om fallet är så. men jag förstår också och beskyller er inte för något om ni inte vill kännas vid henne. främlingen i mig.
ingen vet hur det kommer sluta, jag hoppas på ett gott slut.. och att jag ska bli frisk...
men då krävs det att jag orkar kämpa... ikväll känns det som att jag kämpar förgäves.. jorden snurrar nog ändå... med eller utan mig.
jag är rädd för att tankarna om att ge upp vinner en dag...
Jag är rädd för att aldrig bli jag igen..
jag är rädd för att sluta andas
jag är rädd för att vara ensam
jag är rädd för att inte hitta tillbaka
vad fan ska jag göra?
lördag 20 september 2008
human to human..
i like to think that there is just nice people in this world, that it's just a beautiful place, no matter where we put our feets, that it's a loving and caring human in every body and chest , but we all know that's not the truth.
there are so much evil, so much pain out there that we just cant do anything about , not even the gouverments sometimes. it's terrifying that the world have become a insane place for us to live in. but i shouldn't complain about it, cause i live on i guess one of the most safest places in the world, no military, no gun shots, no killing.. but i'm not writing this to complain.. i write this to cherish.. to cherish the persons who have a warm and caring heart, i write this for people who give their support to a better world.
a smile, a hug or just to listen , is the most beautiful and caring thing another person can do for me.. that is love for me.
It shows that this person care about you, it shows that this person respect you and want to be there for you.
now when i have been this sick, i have tryed not to cry everytime someone have given me a hug.. but it's so hard.. so hard to hold the tears back.
some people may call me sensetive or over emotional, then so be it.. but it's who i am.. i'm a person with a loving heart, i let others be just who they are and love them for that.
i cry when someome hug me, because i care, because i feel touched and feel loved.
you don't always have to say something to make it better for a person who have a hard time. a hug is enough and it's the best thing we humans can give to eachother.
that's my theory.
thank you for all those people in this world that love, care and help.
It's because of people like you that this world is still spinning.
everyone in this world should have the freedom to smile .
smiling is good for the soul.
there are so much evil, so much pain out there that we just cant do anything about , not even the gouverments sometimes. it's terrifying that the world have become a insane place for us to live in. but i shouldn't complain about it, cause i live on i guess one of the most safest places in the world, no military, no gun shots, no killing.. but i'm not writing this to complain.. i write this to cherish.. to cherish the persons who have a warm and caring heart, i write this for people who give their support to a better world.
a smile, a hug or just to listen , is the most beautiful and caring thing another person can do for me.. that is love for me.
It shows that this person care about you, it shows that this person respect you and want to be there for you.
now when i have been this sick, i have tryed not to cry everytime someone have given me a hug.. but it's so hard.. so hard to hold the tears back.
some people may call me sensetive or over emotional, then so be it.. but it's who i am.. i'm a person with a loving heart, i let others be just who they are and love them for that.
i cry when someome hug me, because i care, because i feel touched and feel loved.
you don't always have to say something to make it better for a person who have a hard time. a hug is enough and it's the best thing we humans can give to eachother.
that's my theory.
thank you for all those people in this world that love, care and help.
It's because of people like you that this world is still spinning.
everyone in this world should have the freedom to smile .
smiling is good for the soul.
vilken vacker melodi.. jösses
http://www.youtube.com/watch?v=CviuyVDZ-D4
den här låten, ja.. den smälter mitt hjärta.. den är så otroligt vacker!
första gången jag lyssnade till den grät jag.. så fin är den.
den här låten, ja.. den smälter mitt hjärta.. den är så otroligt vacker!
första gången jag lyssnade till den grät jag.. så fin är den.
kanske där finns hopp
nu har jag snart käkat denna medicin i en vecka, och det brukar finnas biverkningar av den i ca en vecka.. det enda biverkningen jag fortfarande har kvar är muntorrheten, men det råder massor med vatten lite mera bot på.
depressionen och nedstämdheten går upp och ner, men pga solens strålar i två dagar har humöret vart en aning lättare att ha o göras med. kvällarna är fortfarande jobbiga då mörkret faller och man sitter ensam i sin lägenhet. sov dock hos min mor i natt och det var så mycket roligare att ha den där tryggheten, att ha någon där som man kan prata med och finna stöd i på nätterna om det skulle vara något som bekymrar en.
men medicinen har inte hjälpt ännu eftersom det är ett tag innan den börjar verka ännu.. brukar ta 2-3 veckor.. ibland mer. jag hoppas att den hjälper mig och att jag kan hålla humöret någolunda uppe tills dess..men det är svårt.
jag är ganska svag och känner att sömnen gärna vill haffa mig så fort den har möjlighet.
men jag ska sannerligen kämpa!
depressionen och nedstämdheten går upp och ner, men pga solens strålar i två dagar har humöret vart en aning lättare att ha o göras med. kvällarna är fortfarande jobbiga då mörkret faller och man sitter ensam i sin lägenhet. sov dock hos min mor i natt och det var så mycket roligare att ha den där tryggheten, att ha någon där som man kan prata med och finna stöd i på nätterna om det skulle vara något som bekymrar en.
men medicinen har inte hjälpt ännu eftersom det är ett tag innan den börjar verka ännu.. brukar ta 2-3 veckor.. ibland mer. jag hoppas att den hjälper mig och att jag kan hålla humöret någolunda uppe tills dess..men det är svårt.
jag är ganska svag och känner att sömnen gärna vill haffa mig så fort den har möjlighet.
men jag ska sannerligen kämpa!
torsdag 18 september 2008
kärlek, det är en så otrolig känsla. att älska någon. det måste ju inte vara en partner man älskar. man kan älska sina vänner vilket jag gör väldigt väldigt mycket, ni är min andra familj .
Det är tack vare er som jag kämpar mig igenom dessa tunga dagar i depressionens fasta grepp. det är tack vare er jag känner mig älskad, det är tack vare er som jag fortfarande lever.
Jag fick blommor från jobbet här en dag, jag blev så rörd att jag inte visste vad jag skulle säga. det värmde, och det är otroligt.. jag som trodde att alla hatade mig.. det har ju innerst inne o göra med min egen självkänsla, men jag blev så rörd för det var motsatt mot vad jag trodde de tyckte om mig.
Jag blev så varm den dagen jag gick hem från jobb, då tårarna föll ner för mina kinder , svag som jag var omfamnade min arbetskollega mig med en stor varm kram som verkligen kändes i hela hjärtat. vad skulle jag göra utan dig L. på jobbet, du är min skyddsängel där.
Jag behöver så lite värme och omvårdna för att det ska bildas en glädjetår, redan en kram kan få mig att gråta av känslor som kommer ut men jag stänger ofta in det o släpper ut det hemma, jag bara är så. jag känner en sån otrolig kärlek till alla mina vänner, att jag blir rörd varje gång jag får en kram av er. det betyder så mycket för mig att få vara eran vän, att få finnas där för er är en ära och även fast jag är sjuk nu och totalt nere i skiten.. så kan jag alltid lyssna, alltid.
Jag tänker på mina vänner varje dag, oavsett om ni så bor granne med mig, eller är på andra sidan jorden.. var ni än befinner er så har ni en plats i mitt hjärta och i mina tankar.
och vissa av er kanske tänker att ja marie vi vet att du tycker om oss,.
men det ni måste förstå är att jag hade det tufft i skolan .. därför betyder det så oerhört mycket för mig att idag få säga hur mycket ni betyder för mig.
jag vet också vad förlust av nära o kära innebär och hur det känns, jag har förlorat en släkting 4 år i rad, en varje år . även denna höst.
så det är också en orsak att säga vad jag tycker och tänker , för man vet aldrig när det händer.. när vägen tar slut.
kärlek, det är ordet. vänskaplig kärlek .. den vackraste kärleken i världen.
Tack för att ni finns <3
Det är tack vare er som jag kämpar mig igenom dessa tunga dagar i depressionens fasta grepp. det är tack vare er jag känner mig älskad, det är tack vare er som jag fortfarande lever.
Jag fick blommor från jobbet här en dag, jag blev så rörd att jag inte visste vad jag skulle säga. det värmde, och det är otroligt.. jag som trodde att alla hatade mig.. det har ju innerst inne o göra med min egen självkänsla, men jag blev så rörd för det var motsatt mot vad jag trodde de tyckte om mig.
Jag blev så varm den dagen jag gick hem från jobb, då tårarna föll ner för mina kinder , svag som jag var omfamnade min arbetskollega mig med en stor varm kram som verkligen kändes i hela hjärtat. vad skulle jag göra utan dig L. på jobbet, du är min skyddsängel där.
Jag behöver så lite värme och omvårdna för att det ska bildas en glädjetår, redan en kram kan få mig att gråta av känslor som kommer ut men jag stänger ofta in det o släpper ut det hemma, jag bara är så. jag känner en sån otrolig kärlek till alla mina vänner, att jag blir rörd varje gång jag får en kram av er. det betyder så mycket för mig att få vara eran vän, att få finnas där för er är en ära och även fast jag är sjuk nu och totalt nere i skiten.. så kan jag alltid lyssna, alltid.
Jag tänker på mina vänner varje dag, oavsett om ni så bor granne med mig, eller är på andra sidan jorden.. var ni än befinner er så har ni en plats i mitt hjärta och i mina tankar.
och vissa av er kanske tänker att ja marie vi vet att du tycker om oss,.
men det ni måste förstå är att jag hade det tufft i skolan .. därför betyder det så oerhört mycket för mig att idag få säga hur mycket ni betyder för mig.
jag vet också vad förlust av nära o kära innebär och hur det känns, jag har förlorat en släkting 4 år i rad, en varje år . även denna höst.
så det är också en orsak att säga vad jag tycker och tänker , för man vet aldrig när det händer.. när vägen tar slut.
kärlek, det är ordet. vänskaplig kärlek .. den vackraste kärleken i världen.
Tack för att ni finns <3
ögonen är själens spegel..
så sant.
jag var hem til S. en kväll, men före jag for därifrån tog han foto på mitt öga..
en närbild för att visa upplösningen.
han skickade sedan bilderna till mig... och jag blev häpen av vad jag såg.
mina ögon såg konstiga ut, de var knappt någon färg kvar i dem.. väldigt svagt såg jag en blandning av brunt o grönt.
när jag är glad o mår bra så är mina ögon mycket brunare, nästan hasselbruna.
det stämmer verkligen ögonen är själens spegel
knappt någon brun färg kvar i mina ögonen.. bara en grumlig soppa!
jag var hem til S. en kväll, men före jag for därifrån tog han foto på mitt öga..
en närbild för att visa upplösningen.
han skickade sedan bilderna till mig... och jag blev häpen av vad jag såg.
mina ögon såg konstiga ut, de var knappt någon färg kvar i dem.. väldigt svagt såg jag en blandning av brunt o grönt.
när jag är glad o mår bra så är mina ögon mycket brunare, nästan hasselbruna.
det stämmer verkligen ögonen är själens spegel
knappt någon brun färg kvar i mina ögonen.. bara en grumlig soppa!
onsdag 17 september 2008
här i min lägenhet sitter jag alldeles ensam
är trött och ledsen, har tappat min vilja att vara skämtsam
har förvandlats från en positiv människa, till en med gråt i rösten
jag vill så gärna skylla på den här förbannade hösten
att bara försvinna skulle vara så enkelt och tro mig-det lockar
ser framför mig hur någon blommor till min grav plockar
jag ligger i en kista, brunt trä ...så fin
döden tog mig, med sitt förrädiska flin
kyrkan är fullsatt, min favorit låt spelas
ser hur psalmböckerna utdelas
ett fortografi på mig vid kistan, ett vackert där jag ler
ja, min begravning är det jag ser
min mor och syster sitter på främsta raden
ännu en i denna familj har gått i graven
jag svek er alla, jag vet.. men jag svek framför allt min egen mamma
hon som födde fram mig, hon jag kände trygghet hos , hon som mig amma
jag svek alla mina nära o kära
men ni förstår, sorgen i mitt hjärta var för mycket att bära
att sitta här och tycka synd om mig själv förstör min heder
men jag är ihålig, känner mig som ett skelett utan leder
i mitt bröst finns ett hjärta med många minnen
de dåliga förgiftar mina sinnen
jag är förvirrad, mina känslor har låst in mig i en bur
om jag släpps ut har jag verkligen tur
men jag tror det blir svårt
mina minnen jagar mig för hårt
jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till eller göra
men ljudet av mina tårar orkar jag snart inte längre höra....
är trött och ledsen, har tappat min vilja att vara skämtsam
har förvandlats från en positiv människa, till en med gråt i rösten
jag vill så gärna skylla på den här förbannade hösten
att bara försvinna skulle vara så enkelt och tro mig-det lockar
ser framför mig hur någon blommor till min grav plockar
jag ligger i en kista, brunt trä ...så fin
döden tog mig, med sitt förrädiska flin
kyrkan är fullsatt, min favorit låt spelas
ser hur psalmböckerna utdelas
ett fortografi på mig vid kistan, ett vackert där jag ler
ja, min begravning är det jag ser
min mor och syster sitter på främsta raden
ännu en i denna familj har gått i graven
jag svek er alla, jag vet.. men jag svek framför allt min egen mamma
hon som födde fram mig, hon jag kände trygghet hos , hon som mig amma
jag svek alla mina nära o kära
men ni förstår, sorgen i mitt hjärta var för mycket att bära
att sitta här och tycka synd om mig själv förstör min heder
men jag är ihålig, känner mig som ett skelett utan leder
i mitt bröst finns ett hjärta med många minnen
de dåliga förgiftar mina sinnen
jag är förvirrad, mina känslor har låst in mig i en bur
om jag släpps ut har jag verkligen tur
men jag tror det blir svårt
mina minnen jagar mig för hårt
jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till eller göra
men ljudet av mina tårar orkar jag snart inte längre höra....
tisdag 16 september 2008
TOTALT NERE..
Det är hemskt att erkänna det, och jag vill inte erkänna det,.. men jag är körd!
Jag var för stolt, jag var för principfast i att jag inte skulle äta mediciner.. jag antar att jag låtit depressionen gå lite för långt.
det här är en av de svåraste depressioner jag haft och man räknar bort hur jag mådde efter min fars bortgång..det var det absolut värsta och det är ju även sorg så då är det inte riktigt samma sak .
men jag är tveksam till att jag någonsin kommer att bli frisk, att jag någonsin kommer att kunna le med hjärtat igen.
Det verkar som att vad jag än gör, vad jag än skriver vad jag än säger så finns det alltid någon som tar på näsan för det eller tycker att jag är en jävla skit.
Men jag bjuder på det. Jag bjuder på att den som tycker så, den får tycka så. för det är inte mitt problem. Jag är människa jag med och har all rätt i världen att leva , skratta, må bra och vara lycklig .
Jag är trött på tårarna, jag är trött på att gå runt och känna mig konstig, trött på att aldrig passa in.. trött på att leva.
Jag är rädd att bli en grönsak, någon som inte kan ta hand om sin egen hygien, inte kan skilja på rätt o fel.. inte kunna ha ett sammanhängande samtal med någon igen., att ett paket cigaretter blir höjdpunkten på dagen då jag tappat mitt förstånd.
rädd för att jag kommer at bli en börda för alla.
att bo ensam gör det inte bättre.. jag har datan som enda tröst här i min lägenhet.. och så ofta som den är på nu så lär väl den med rasa snart..
jag vet inte vem jag är längre.. jag vet inte vad ett äkta leende från hjärtat är för något mera.,..
Jag är kanske inte menad att vara lycklig eller må bra..
ja.. jag vet inte.. allt jag gör nu blir ändå bara fel..
jag är ledsen om jag sårat eller gjort någon arg....
men min själ blöder....
Jag var för stolt, jag var för principfast i att jag inte skulle äta mediciner.. jag antar att jag låtit depressionen gå lite för långt.
det här är en av de svåraste depressioner jag haft och man räknar bort hur jag mådde efter min fars bortgång..det var det absolut värsta och det är ju även sorg så då är det inte riktigt samma sak .
men jag är tveksam till att jag någonsin kommer att bli frisk, att jag någonsin kommer att kunna le med hjärtat igen.
Det verkar som att vad jag än gör, vad jag än skriver vad jag än säger så finns det alltid någon som tar på näsan för det eller tycker att jag är en jävla skit.
Men jag bjuder på det. Jag bjuder på att den som tycker så, den får tycka så. för det är inte mitt problem. Jag är människa jag med och har all rätt i världen att leva , skratta, må bra och vara lycklig .
Jag är trött på tårarna, jag är trött på att gå runt och känna mig konstig, trött på att aldrig passa in.. trött på att leva.
Jag är rädd att bli en grönsak, någon som inte kan ta hand om sin egen hygien, inte kan skilja på rätt o fel.. inte kunna ha ett sammanhängande samtal med någon igen., att ett paket cigaretter blir höjdpunkten på dagen då jag tappat mitt förstånd.
rädd för att jag kommer at bli en börda för alla.
att bo ensam gör det inte bättre.. jag har datan som enda tröst här i min lägenhet.. och så ofta som den är på nu så lär väl den med rasa snart..
jag vet inte vem jag är längre.. jag vet inte vad ett äkta leende från hjärtat är för något mera.,..
Jag är kanske inte menad att vara lycklig eller må bra..
ja.. jag vet inte.. allt jag gör nu blir ändå bara fel..
jag är ledsen om jag sårat eller gjort någon arg....
men min själ blöder....
måndag 15 september 2008
The stranger in me
The stranger in me
I have a stranger in me
Someone i don’t know , someone i can’t touch .. who is she?
She tells me i have to listen to my heart and go my own way
I guess she’s right, but it’s easy to say
She gives me a feeling that i don’t belong here
If i’m not.. i wonder where?
She tells me i have to take the chanse
That i should stop thinking, just live and find a balance
“You worry to much, it brimgs your mood down
be who you are, be that happy girl whose hair is golden brown”
she tells me to stop searching, then “it” will come to me
-just wait and feel free
she tells me to stop look at myself like i was worth nothing a all
cause if you dont, soon you will crawl
she tells me to love with my heart, not with my brain
cause that my friend, is what separate the the good life from the insane
she tells me to choose a man with a warm and loving heart
it doesnt matter if it’s miles of water or mountains apart
the love can climb everything in it’s way
but i tell her, that’s very easy to say
she tells me to always be true to myself
cuase if you dont, you risk your own health
she tells me to care for others and be there for them when they need my embrace
she tells me i have to forget the past, my memories are not ment to chase
she tell me i’m a human, all humans need to be understood
she tells me i should share more of my life, and yes i would
she’s always there.and tell me not to cry
always there , explain for me what i should do and why
who is this stranger that lives in me?
Well i know.. shes my soul you see.
I have a stranger in me
Someone i don’t know , someone i can’t touch .. who is she?
She tells me i have to listen to my heart and go my own way
I guess she’s right, but it’s easy to say
She gives me a feeling that i don’t belong here
If i’m not.. i wonder where?
She tells me i have to take the chanse
That i should stop thinking, just live and find a balance
“You worry to much, it brimgs your mood down
be who you are, be that happy girl whose hair is golden brown”
she tells me to stop searching, then “it” will come to me
-just wait and feel free
she tells me to stop look at myself like i was worth nothing a all
cause if you dont, soon you will crawl
she tells me to love with my heart, not with my brain
cause that my friend, is what separate the the good life from the insane
she tells me to choose a man with a warm and loving heart
it doesnt matter if it’s miles of water or mountains apart
the love can climb everything in it’s way
but i tell her, that’s very easy to say
she tells me to always be true to myself
cuase if you dont, you risk your own health
she tells me to care for others and be there for them when they need my embrace
she tells me i have to forget the past, my memories are not ment to chase
she tell me i’m a human, all humans need to be understood
she tells me i should share more of my life, and yes i would
she’s always there.and tell me not to cry
always there , explain for me what i should do and why
who is this stranger that lives in me?
Well i know.. shes my soul you see.
söndag 14 september 2008
jag glömmer aldrig
sitter här o funderar på mitt liv
tiden kommer emot mig med sina skrämmande kliv
funderar på va jag önskar och vad jag vill göra
kommer ingen vart , försöker koncentrera mig och höra
men rösten där inne har kanske slocknat
viljan att göra något nytt har någon ur mig plockat
jag tänker tilbaka på mitt liv och hur det var då
minns hur jag var rädd i skolan och tassade på tå
minns hur ont i magen jag alltid hade
hur rädd jag var för att bli antastad då någon sin hand på mig lade
minns hur jag grät och kände mig äcklig när jag gjorde fel
var rädd för att skratta, för att glädjas.. ja för rädd för att le
ihop sjuken som en hösäck vankade jag fram
varför såg ingen att jag behövde en kram?
varför såg ingen att jag led?
jag väntade med oro medans mobbarna nya planer smed
jag kände mig som en uslig ful liten skit
en lärare tafsade på mig med flit
det var aldrig någon som ville höra eller se
när de andra sa : "marie du får inte vara me"
lärarna vände mig ryggen och såg aldrig hur dåligt jag mådde
hoppas ni inser idag hur mycket ni mig förrådde
när jag stod på scen, satt några flickor där och viskade om min tröja
ungefär som om den hade vart gjord av en skitig blöja
en ex pojkvän hängde upp alla mina kärleksbrev på skoltoan, så alla kunde titta
jag tog ner dem, kröp ihop i ett hörn o grät, de andra bara fnittra
vad jag än gjorde eller försökte göra, spelar ingen roll..alla bara skratta
istället för att peppa , ge stöd och uppskatta
önskar att jag en dag skulle kunna gå fram och säga till ,
de som mobbade mig att jag kommer aldrig att glömma, hur mycket jag än vill
jag är en komplicerad individ idag, mycket på grund av detta
men jag känner att jag bara måste få berätta
det är en sådan stor börda
men mitt liv har blivit bättre, kanske blev mina böner hörda
framför allt har det gjort mig stark , lärt mig att kämpa
men mina minnen finns alltid där, de går inte att dämpa
men jag vet en sak och det är att jag är en bra människa med ett snällt hjärta
oavsett hur dåligt jag mår, kan jag alltid lyssna på någon annans smärta
livet är ett mirakel, något levande och förundransvärt
och utan tvekan , har varje liv någonting lärt
tro på livet
hur mörkt det än må va, blev det av någon orsak dig givet
tiden kommer emot mig med sina skrämmande kliv
funderar på va jag önskar och vad jag vill göra
kommer ingen vart , försöker koncentrera mig och höra
men rösten där inne har kanske slocknat
viljan att göra något nytt har någon ur mig plockat
jag tänker tilbaka på mitt liv och hur det var då
minns hur jag var rädd i skolan och tassade på tå
minns hur ont i magen jag alltid hade
hur rädd jag var för att bli antastad då någon sin hand på mig lade
minns hur jag grät och kände mig äcklig när jag gjorde fel
var rädd för att skratta, för att glädjas.. ja för rädd för att le
ihop sjuken som en hösäck vankade jag fram
varför såg ingen att jag behövde en kram?
varför såg ingen att jag led?
jag väntade med oro medans mobbarna nya planer smed
jag kände mig som en uslig ful liten skit
en lärare tafsade på mig med flit
det var aldrig någon som ville höra eller se
när de andra sa : "marie du får inte vara me"
lärarna vände mig ryggen och såg aldrig hur dåligt jag mådde
hoppas ni inser idag hur mycket ni mig förrådde
när jag stod på scen, satt några flickor där och viskade om min tröja
ungefär som om den hade vart gjord av en skitig blöja
en ex pojkvän hängde upp alla mina kärleksbrev på skoltoan, så alla kunde titta
jag tog ner dem, kröp ihop i ett hörn o grät, de andra bara fnittra
vad jag än gjorde eller försökte göra, spelar ingen roll..alla bara skratta
istället för att peppa , ge stöd och uppskatta
önskar att jag en dag skulle kunna gå fram och säga till ,
de som mobbade mig att jag kommer aldrig att glömma, hur mycket jag än vill
jag är en komplicerad individ idag, mycket på grund av detta
men jag känner att jag bara måste få berätta
det är en sådan stor börda
men mitt liv har blivit bättre, kanske blev mina böner hörda
framför allt har det gjort mig stark , lärt mig att kämpa
men mina minnen finns alltid där, de går inte att dämpa
men jag vet en sak och det är att jag är en bra människa med ett snällt hjärta
oavsett hur dåligt jag mår, kan jag alltid lyssna på någon annans smärta
livet är ett mirakel, något levande och förundransvärt
och utan tvekan , har varje liv någonting lärt
tro på livet
hur mörkt det än må va, blev det av någon orsak dig givet
Ja faktum är att jag ska börja äta anti deppressiv medicin, vilket kanske är bra.. men som alla vet är jag ju inte så fötjust i mediciner.
men jag ska ge det en chans nu o se om det blir bra.
tyvärr funkar de ju oftast så att man blir sämre först.. brukar vara typ 2 veckor.. sedan blir det bättre. så jag vill bara meddela alla att om vi umgås och tårarna börjar rinna eller att jag ställer in träffar mitt i allt så är det för att jag inte mår bra.
jag vill ju gärna träffas, men nu är hälsan första prioritet om det någonsin ska bli människa av mig igen.
jag hoppas på er förståelse om jag inte är riktigt mig själv. men jag älskar er alla fast jag kanske inte har energin till att visa det så mycket som jag vill just nu.
men jag ska ge det en chans nu o se om det blir bra.
tyvärr funkar de ju oftast så att man blir sämre först.. brukar vara typ 2 veckor.. sedan blir det bättre. så jag vill bara meddela alla att om vi umgås och tårarna börjar rinna eller att jag ställer in träffar mitt i allt så är det för att jag inte mår bra.
jag vill ju gärna träffas, men nu är hälsan första prioritet om det någonsin ska bli människa av mig igen.
jag hoppas på er förståelse om jag inte är riktigt mig själv. men jag älskar er alla fast jag kanske inte har energin till att visa det så mycket som jag vill just nu.
onsdag 10 september 2008
Ett hjärta!
Att känna sig älskad är en mäktig känsla
Det kan få ditt hjärta att brista, eller att glänsa
Det kan kännas svårt när någon älskar dig för mycket
När personen inser att du för den tappat tycke
Det alla delar är att ha ett hjärta
Som varit med om mycket, kanske även smärta
Här följer historien om det som bultar i ditt bröst
Kan frambringa en och annan tår eller även ge lite tröst:
Ett hjärta kan vara svart och kallt
Ett hjärta kan vara coolt och ballt
Ett hjärta kan vara krossat och övergivet
Ett hjärta kan vara till en annan för evigt givet
Ett hjärta kan få dig att gråta
Ett hjärta kan lova dig att aldrig förlåta
Ett hjärta kan få dig att tappa ett förtroende
Ett hjärta kan få dig att dela ditt boende
Ett hjärta kan få dig att mörda
Ett hjärta kan bära på en annans börda
Ett hjärta kan förlåta
Ett hjärta kan få dig att gråta
Ett hjärta kan få dig att hata
Ett hjärta kan inspirera de lata
Ett hjärta kan ge tröst och hopp
Ett hjärta kan svika och bara säga stopp
Ett hjärta kan visa medkänsla och ömhet
Ett hjärta kan visa avundsjuka och lömskhet
Ett hjärta kan förråda nära och kära
Ett hjärta kan ha viljan att misslyckas och lära
Ett hjärta kan skämmas
Ett hjärta kan vara ängsligt för att lämnas
Ett hjärta kan vara troget
Ett hjärta kan vara moget
Ett hjärta kan visa ilska
Ett hjärta kan med hälsan trilska
Ett hjärta kan vara andligt och gott
Ett hjärta kan vara grymt och grått
Oavsett vilket hjärta du har i ditt bröst
Är du vid nederlag beroende av tröst
Titta till ditt inre och se vem du är
Alla har vi någon som håller oss kär
Det kan få ditt hjärta att brista, eller att glänsa
Det kan kännas svårt när någon älskar dig för mycket
När personen inser att du för den tappat tycke
Det alla delar är att ha ett hjärta
Som varit med om mycket, kanske även smärta
Här följer historien om det som bultar i ditt bröst
Kan frambringa en och annan tår eller även ge lite tröst:
Ett hjärta kan vara svart och kallt
Ett hjärta kan vara coolt och ballt
Ett hjärta kan vara krossat och övergivet
Ett hjärta kan vara till en annan för evigt givet
Ett hjärta kan få dig att gråta
Ett hjärta kan lova dig att aldrig förlåta
Ett hjärta kan få dig att tappa ett förtroende
Ett hjärta kan få dig att dela ditt boende
Ett hjärta kan få dig att mörda
Ett hjärta kan bära på en annans börda
Ett hjärta kan förlåta
Ett hjärta kan få dig att gråta
Ett hjärta kan få dig att hata
Ett hjärta kan inspirera de lata
Ett hjärta kan ge tröst och hopp
Ett hjärta kan svika och bara säga stopp
Ett hjärta kan visa medkänsla och ömhet
Ett hjärta kan visa avundsjuka och lömskhet
Ett hjärta kan förråda nära och kära
Ett hjärta kan ha viljan att misslyckas och lära
Ett hjärta kan skämmas
Ett hjärta kan vara ängsligt för att lämnas
Ett hjärta kan vara troget
Ett hjärta kan vara moget
Ett hjärta kan visa ilska
Ett hjärta kan med hälsan trilska
Ett hjärta kan vara andligt och gott
Ett hjärta kan vara grymt och grått
Oavsett vilket hjärta du har i ditt bröst
Är du vid nederlag beroende av tröst
Titta till ditt inre och se vem du är
Alla har vi någon som håller oss kär
söndag 7 september 2008
My own battle
My tears are running free
How could this be?
Feel my life is not worth living
I have forgot the word happiness, the word forgiving
I see myself in the mirror on the wall
Where are the happy girl ? i guess she's not there at all
Feel like a monster with a lonely heart
Even if soemone gives me a hug, i feel like a hundred miles apart
My soul is bleeding slow and it's in pain
Even if the sun is shining, the steps i take are just filled with rain
I need a new beginning, in a different place
I want to love and have a smile on my face
Life isn't ment to be easy , you not always know what to do
But some things are so hard to go through
Someone told me, even when you're weak- you're strong
But still i don't know who i am or where i belong
Deep inside i know, to be happy, you have to love yourself
I guess that's the true love, take care of mind and heart.. good health
But what do you do when you are lost?
Right now my heart and mind have it's own holocaust
A game by their own rules, use my body like a playground
Every autumn is the same, myself i lost and still havn't found
i know there's hope
but my eyes can't stop lokking on that rope
Thoughts passing by, dark thought's .. not know what to do
Marie, come back.. please.. where are you?
(" a poem i wrote to get thoughts out of my mind.. have a hard time of my life right now.. please don't copy it without my permission if you like to have it or share it, thank you ")
How could this be?
Feel my life is not worth living
I have forgot the word happiness, the word forgiving
I see myself in the mirror on the wall
Where are the happy girl ? i guess she's not there at all
Feel like a monster with a lonely heart
Even if soemone gives me a hug, i feel like a hundred miles apart
My soul is bleeding slow and it's in pain
Even if the sun is shining, the steps i take are just filled with rain
I need a new beginning, in a different place
I want to love and have a smile on my face
Life isn't ment to be easy , you not always know what to do
But some things are so hard to go through
Someone told me, even when you're weak- you're strong
But still i don't know who i am or where i belong
Deep inside i know, to be happy, you have to love yourself
I guess that's the true love, take care of mind and heart.. good health
But what do you do when you are lost?
Right now my heart and mind have it's own holocaust
A game by their own rules, use my body like a playground
Every autumn is the same, myself i lost and still havn't found
i know there's hope
but my eyes can't stop lokking on that rope
Thoughts passing by, dark thought's .. not know what to do
Marie, come back.. please.. where are you?
(" a poem i wrote to get thoughts out of my mind.. have a hard time of my life right now.. please don't copy it without my permission if you like to have it or share it, thank you ")
lördag 6 september 2008
tårarna rinner
mitt hjärta försvinner
mina axlar blir tyngre varje dag
sitter och undrar, vem fan är jag ?
vem skulle vilja ha en mes som jag
jag är ju bara till besvär och skapar obehag
känna snaran runt halsen är just nu en tilltalande ide'
för vad jag än gör så går allt helt på sne
jag känner mig orolig, som en outsider.. en som folk stirrar på
drar mig in i mitt skal för att inte trampa på någons tå
varför får inte jag vara lycklig och glad som förr?
vem stängde glädjens dörr?
idag stängde jag in mig på toaletten på jobbet
grät så ögonen blev röda, hade helt tappat hoppet
va fan händer med mig?
snälla,vad är det som händer. hjälp mig.. säg!
okar inte låtsas vara glad mer
det är ändå alltid någon som stör sig när jag ler
jag är ledsen för alla jag svikit, för alla jag inte brytt mig om
är ledsen för att ingen ringde från jobbet , undrade var jag var.. en dag som jag inte kom
jag är ledsen för alla jag sårat och inte tackat
jag är ledsen för att jag onödigt på någon hackat
jag är ledsen att jag inte fanns där när "du" behövde mig mest
jag försöker verkligen, fast jag vet att jag inte är bäst
men ni måste veta att just nu är mitt hjärta och sinne på bristnings gränsen
så långt gått att jag inte skulle tveka att lägga mig på dödsrälsen
jag vet inte vem jag är, vad jag vill eller hur det blev såhär
jag vet bara att en otroligt komplicerad människa jag är
jag har så höga krav på mig själv, försöker få rätt i alla livets test
en kram och ett djupgående samtal är kanske det jag skulle behöva mest
de på jobbet ser mig knappt mer, jo städerskorna.. det är jag glad för
men de andra bryr sig nog inte om jag så är levande eller om jag dör
de sitter o pratar om sitt och lämnar mig helt utanför
ungefär som att de säger "marie får inte vara med " i kör
när jag blir utanför blir jag sårad och ledsen, efter min barndomstid
alla barnen sa: " marie får inte vara med".. jag hade ingen ro, ingen frid
jag har lidit i mina dagar...
och alltid den elake och avundsjuke det behagar
jag är marie, vem det nu än är
säg att jag förtjänar att leva, förtjänar att bli kär
självmord är för fegisar.. mina egna ord
men de orden blev tydligen serverat till mitt eget bord
tårarna rinner
mitt hjärta försvinner..
jag försöker verkligen stå ut.
men det är svårt när man helst vill att livet ska ta slut
pappa, du lovade att alltid finnas här för mig
var är du nu ? jag behöver dig!
snälla ge mig styrka
innan alla måste se min kista i en kyrka..
fredag 5 september 2008
ensamhet
att vakna upp varje morgon .. i över ett års tid .. utan någon att sätta armarna runt, eller käka frukost tillsammans med, eller bara känna att någon finns där.. så är en hemsk känsla.
folk undrar ibland på jobbet varför jag alltid är butter, hetsigt temperament osv.. vad ska man vara då? jag vet flera som går runt och funderar på samma sak.. och man känner sig övergiven.. känns som att ingen kille någonsin tittar åt en.. och om de gör det så är det för bra för att vara sant.eller så vill de bara en sak och sen drar de.
jag vill inte skaffa mig ovänner, men jag rår inte för mitt temperament just nu.. jag är bara så ledsen jämt o ständigt.. då hälper inte tabletter, inte godis, inte film, inte nöjen- inget hjälper... endast att bli kär skulle hjälpa mig komma på fötter igen.. men det kommer aldrig att hända.
för var dag som går drar jag mig djupare och djupare in i min egen värld.. och släpper inte folk in på livet mera som förut... jag mår inte alls bra av det här.. och jag försöker att inte fundera, men det är svårt... när man vill så mycket.
även fast jag vill ha en man så letar jag inte mera.. jag bara är.. bara lever varje dag.. och ser soluppgången och mörkret på kvällen.. låter dagarna passera och låter mig själv bli en dag äldre... men någon kärlek kommer ej att komma..
jag har inte ens haft ork att bry mig om några sängkammar lekar för jag anser att ingen vill ha mig, och har just nu för dåligt självförtroende för att kunna njuta av något.. jag orkar bara inte , känner mig inte värd någon glädje
. ju längre tiden går .. desto svårar blir det för mig att kunna leva som en bra människa.. jag blir bara sämre för var dag som går..
den senaste veckan har endsat självmordstankar kommit upp i skallen på mig igen.. jag menar.. allt känns så hopplöst.. bilen krånglar, låset till dörren krånglar, jag kanske förlorar mitt jobb om jag har otur och jag har knappt några pengar kvar att leva för innnan nästa avlöning.. känner mig tjock och ful.. och äcklig över alla finnar o pormaskar som ploppat upp i trynet igen.. känns som att alla tittar på mig med avsky..
vad fan finns det att leva för?
jag älskar mina vänner, jag älskar min familj.. men jag är helt enkelt inte kapabel till att älska mig själv... gillar man inte sig själv är det svårt att leva ett lyckligt liv... mitt liv suger just nu.. inombords skriker jag på hjälp.. utombords försöker jag att le så ingen märker det..
jag är rädd för att prata om mig själv, rädd att säga hur jag mår.. rädd för att vara till besvär och rädd för att bli utanför..
jag har bara lust att lägga mig i ett mörkt rum, somna in i fosterställning med täcket över huvudet och bara ligga där tills jag svälter ihjäl och dör
lever man ett lyckligt liv, och trivs med sig själv så borde jag inte känna så.. men nu är jag ett vrak.. var är glädjen, humorn och var är den söta marie som jag var för bara några månader sen?
känner mig urusel, jag vill bara försvinna
snälla pappa eller någon..hjälp mig nu...
källa bild:http://images.google.fi/imgres?imgurl=https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjzV3YLlOXmnvSvRPYoXP0fpSLSdJy7mSQ1ueheGo1vPc4mX7b_OGpF7ekSB52iFcikkU0k1kz0HKLcA9zWaDcO8xAxn4eylL8G91iJ_gCRnVsDjzvHpfSL7FgQyPJD1R_LeHq5XZH86owg/s320/alone+in+bed+bw.jpg&imgrefurl=http://tiffanysd.blogspot.com/2007/11/men-cant-live-with-them-cant-live.html&h=213&w=320&sz=13&hl=sv&start=2&usg=__NQMRbEKoWKWQujMixLqGg4yB_oE=&tbnid=mxx32ciXEs43nM:&tbnh=79&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dalone%2Bin%2Bbed%26gbv%3D2%26hl%3Dsv
folk undrar ibland på jobbet varför jag alltid är butter, hetsigt temperament osv.. vad ska man vara då? jag vet flera som går runt och funderar på samma sak.. och man känner sig övergiven.. känns som att ingen kille någonsin tittar åt en.. och om de gör det så är det för bra för att vara sant.eller så vill de bara en sak och sen drar de.
jag vill inte skaffa mig ovänner, men jag rår inte för mitt temperament just nu.. jag är bara så ledsen jämt o ständigt.. då hälper inte tabletter, inte godis, inte film, inte nöjen- inget hjälper... endast att bli kär skulle hjälpa mig komma på fötter igen.. men det kommer aldrig att hända.
för var dag som går drar jag mig djupare och djupare in i min egen värld.. och släpper inte folk in på livet mera som förut... jag mår inte alls bra av det här.. och jag försöker att inte fundera, men det är svårt... när man vill så mycket.
även fast jag vill ha en man så letar jag inte mera.. jag bara är.. bara lever varje dag.. och ser soluppgången och mörkret på kvällen.. låter dagarna passera och låter mig själv bli en dag äldre... men någon kärlek kommer ej att komma..
jag har inte ens haft ork att bry mig om några sängkammar lekar för jag anser att ingen vill ha mig, och har just nu för dåligt självförtroende för att kunna njuta av något.. jag orkar bara inte , känner mig inte värd någon glädje
. ju längre tiden går .. desto svårar blir det för mig att kunna leva som en bra människa.. jag blir bara sämre för var dag som går..
den senaste veckan har endsat självmordstankar kommit upp i skallen på mig igen.. jag menar.. allt känns så hopplöst.. bilen krånglar, låset till dörren krånglar, jag kanske förlorar mitt jobb om jag har otur och jag har knappt några pengar kvar att leva för innnan nästa avlöning.. känner mig tjock och ful.. och äcklig över alla finnar o pormaskar som ploppat upp i trynet igen.. känns som att alla tittar på mig med avsky..
vad fan finns det att leva för?
jag älskar mina vänner, jag älskar min familj.. men jag är helt enkelt inte kapabel till att älska mig själv... gillar man inte sig själv är det svårt att leva ett lyckligt liv... mitt liv suger just nu.. inombords skriker jag på hjälp.. utombords försöker jag att le så ingen märker det..
jag är rädd för att prata om mig själv, rädd att säga hur jag mår.. rädd för att vara till besvär och rädd för att bli utanför..
jag har bara lust att lägga mig i ett mörkt rum, somna in i fosterställning med täcket över huvudet och bara ligga där tills jag svälter ihjäl och dör
lever man ett lyckligt liv, och trivs med sig själv så borde jag inte känna så.. men nu är jag ett vrak.. var är glädjen, humorn och var är den söta marie som jag var för bara några månader sen?
känner mig urusel, jag vill bara försvinna
snälla pappa eller någon..hjälp mig nu...
källa bild:http://images.google.fi/imgres?imgurl=https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjzV3YLlOXmnvSvRPYoXP0fpSLSdJy7mSQ1ueheGo1vPc4mX7b_OGpF7ekSB52iFcikkU0k1kz0HKLcA9zWaDcO8xAxn4eylL8G91iJ_gCRnVsDjzvHpfSL7FgQyPJD1R_LeHq5XZH86owg/s320/alone+in+bed+bw.jpg&imgrefurl=http://tiffanysd.blogspot.com/2007/11/men-cant-live-with-them-cant-live.html&h=213&w=320&sz=13&hl=sv&start=2&usg=__NQMRbEKoWKWQujMixLqGg4yB_oE=&tbnid=mxx32ciXEs43nM:&tbnh=79&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dalone%2Bin%2Bbed%26gbv%3D2%26hl%3Dsv
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)